Skriva av sig-tråden

Tack till er som skrev ♥

Usch.
Jag gråter, alltså usch.
Idag skulle vi göra ett grupparbete med några i klassen under oss.
Jag var lagledare och det hade jag inte valt själv och jag ville verkligen inte vara lagledare.
Men jag hade inget val och får jag en uppgift gör jag den fullt ut. Jag försökte ta hand om mitt lag och styra och ställa på ett bra sätt.
Men de tackar mig genom att springa iväg, inte lyssna, klaga på mig och allt. Jag blir så sur, jag finner inga ord.
Jag berättade det för min träslöjdslärare som totalt ignorerade och tyckte att jag gjorde ett dåligt jobb.
Ja, nej, usch!! Jag har gråtit i en halvtimme nu pga allt detta.
Jag blir fanemej alltid lagledare, eller ibland blir någon annan men jag blir som en sekreterare... Eller snarare sagt blir lagledaren en sekreterare och jag en lagledare. Usch, jag vill bara njuta av livet, så vi kör från och med nu.
Never ever ta på dig lagledarrollen igen nu Godrica, iallafall inte mot din vilja.

Tack för att den här tråden finns!! Så skönt att få skriva det man vill kunna uttrycka.

Okej, detta kanske är en väldigt löjlig grej, men i alla fall...
Jag har en brittisk dialekt när jag pratar engelska. Men i skolan har jag alltid använt en mer amerikansk dialekt. Så idag, när vi hade vår första engelsklektion för terminen, bestämde jag mig för att inte gömma min dialekt längre och nu börjar jag få lite ångest av det. Det var inte så att någon skrattade eller något, men det var ju folk där (inte minst läraren) som hört mig prata amerikansk engelska tidigare och nu lär ju de undra vad som flugit i mig när jag helt plötsligt pratar brittisk engelska. Och nu kan jag ju inte direkt gå dit nästa vecka och prata amerikanskt igen helt plötsligt.
Men ja, fine. What's done is done. Nu får jag i alla fall prata min riktiga dialekt. Men jag ångrar nästan lite att jag inte bara behöll min amerikanska dialekt, för det hade ju dessutom bara fått mig att smälta in.

Har känt mig väldigt deprimerad de senaste veckorna och...

---

"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed."

finns det här testet på internät?

Kollar på bilder från januari-februari i år. Alltid lite triggande..

Jag har alltid känt mig en aning oälskad, men på den senaste tiden har det förändrats. Jag har känt mig uppskattad, älskad och omtyckt.

Men hur fort det känslan kan rasera är otroligt. Jag trodde att allt var perfekt mellan mig och min kille, bara för att han igår ska ha sagt att han inte var nöjd med vårt förhållande på en fest till en bekant. När jag kom och frågade om det stämde hade han blivit jättearg och rusat ut därifrån. Först två timmar efter fick jag ett sms om att det inte var sant.

Jag vill lita på min pojkvän, men jag kan ändå inte undgå känslan av att inte vara uppskattad och allt det där längre. Det värsta är nog känslan av att jag känner mig lurad, som om han bara låtsas tycka om mig. Hur mycket han nu än försöker säga att det inte är så, så har jag svårt att tro honom. Jag är ju trots allt jag, att någon skulle kunna älska mig var kanske dumt att tro.

Om jag inte hittar någon i klassen att vara med i skolan inom en månad vet jag verkligen inte vad jag ska göra. Glöm att jag går kvar på gymnasiet i tre år helt ensam. Men jag vill verkligen inte hoppa av gymnasiet. ... Varför ska det vara så svårt?