PRS Lupple & Medi

"Dorian slit inte i mig. Jag är inte odödlig och tålig som du." Willow såg på honom och såg sedan bort. Familjer grälade över henne och hon svalde hårt. Lade armen om sig och kröp ihop.
"Får jag fråga en sak?" Hon såg upp.
"Hur är det med kors för äldre vampyrer? Är det riktiga kors eller kors som man kan måla på papper?"

Dorian svalde hårt och såg på henne. "Förlåt." Sa han och lättade lite på greppet om henne. Han nickade sakta.
"Självklart." Sa han och flinade till. Hon hade alltid så kloka idéer.
" De tycker lika lite om det som vi andra. Eller hur?" Sa Dorian och såg mot Alexander som nickade.
" Alla kors är dåliga." Sa han och pillade lite med bordet och Dorian flinade till.
"Lucifer är eran skapare eller hur?" Sa han och nålade fast sin far med blicken och Lathan tittade upp.
" Du korsar många gränser nu Dorian." Röt han och visade även han tänderna.
"Men det är sant. " Sa Dorian och började sedan ta fram lite papper.
"Vad tänker du Willow? " Sa han och såg på henne.

"Jag gör kors av det jag hittar i huset och sätter utanför mitt fönster och dörr så är jag säker. Eller om ni har en källare så jag kan vara där." Hon såg på Lathan och såg bort.
"Så er far vill ha mig? Som bloddslav?" Hon såg upp på dem innan hon reste sig.
"Jag är bara till besvär." Hon svalde.
"Jag går och gör korsen, Hoppas ni inte hatar mig."

Dorian såg på henne och skakade på huvudet.
"Ingen hatar dig, men jag kommer inte lämna din sida Willow." Sa han allvarligt och såg på henne med en ärlig blick.

"Vår Far.. Ehm Mästare. " Han harklade sig, "Skapare är galen Willow." Vi kommer inte lämna bort dig. " Sa Alexander och såg henne i ögonen.
"Du är min favoritpatient. Glöm aldrig det. Vi har brutit våra band med honom för länge sen. Du är viktigare." Sa han och såg in i hennes ögon och Lathan nickade för att visa att han höll med men sa inget själv. Antagligen för att han inte kunde vanhedra deras namn, sitt namn, Hans namn på det sättet.

Hon såg på honom och sedan lade hon huvudet på sned.
"Jag måste gömma mig. Jag kan inte vara öppen här. Om jag är gömd så på kommer han inte hitta mig så lätt."
Hon såg sedan på honom och knep ihop ögonen.
"Klostret kanske? Nunneklostret?" Hon såg hoppfullt på honom.
"Nej det är inte bra." Hon suckade.
"Är jag det eller säger du det för att få mig att må bättre Alexander?" hon log svagt och tog upp ett papper och sedan pekade hon på en kolbit.

Dorian såg på henne och studerade henne.
"Vi kan inte flytta dig nu. Personen som kommer kan redan vara i omgivningarna bara att vi inte känt av honom ännu. Flyttar vi oss kanske han ser. Vi måste säkra dig här. " Sa Dorian och såg på henne. Han tog upp lite ved och började dra isär dem till pålar och kastade en till varje person och de tog emot dem.
Alexander såg på henne och flinade. "Du är verkligen det." Sa han och gav henne en kolbit och sprang ned till källaren. Inga fönster. Bara en ingång. Det var perfekt. Han sprang upp igen.
"Källaren är bra." Sa Alexander och såg på dem alla.

Hon sprang ner till källaren och ritade ett stort korspå dörren och sedan på handtaget och stängde efter sig. Tände lampan och sjönk ner på en låda och slöt ögonen.

"Hon är ganska klipsk av sig-" Tristan såg på dem och såg sedan mot klockan.
"Så när kommer han?"

Dorian svalde hårt.
"Kan nån sitta hos henne? Jag menar inne i källaren så kan jag slita honom i stycken." Sa han och såg hoppfullt mot Tristan.
Och tittade sedan ut genom fönstret och fick vittring.
"När som helst nu. "Sa Dorian och öppnade dörren och klev ut och såg sig omkring.

"Jag går ner." Maria gick ner och rös tiil av korset.
"Kan du öppna åt mig Willow? Jag kan inte."
Hon såg på dörren och hörde hur den låstes upp och hon öppnade och Maria smet in och låste om dem.
Hon såg på henne och tog henne i famnen.

"Så ni väntar på mig?" En man klev fram och släckte sin cigarett och såg på dem.
"Så du är Dorian?" Han flinade och visade en vit tandrad.
"Jag är här för flickan. ;in far har önskat en ny brud."

Dorian studerade mannen framför sig och flinade lätt.
"Självklart väntar jag." Sa han och la huvudet lite på snedden.
"I egen hög person, ditt namn?" Sa han och skrattade till.
"Du kommer inte få henne." Sa han iskallt och gick lite längre fram på gården.
Han visste att han var väldigt duktig på att slåss, och nu hade han något oerhört värdefullt att slåss för. Och han ville hålla löftet. Han ville skicka denna vampyr tillbaka till sin far i bitar.