prs yehet & kkaebsong

Joshua ser ner på deras händer, kramar om Zihaos så mycket större handflator med ett lätt fascinerat leende. Han kan inte få nog av skillnaden. Visst hade nästan alla hans vänner betydligt större händer än honom, men jämfört med Zihaos är det aningen skrattretande.
"Jag hatade mig inte för dina ord specifikt.." påpekar sextonåringen och skakar lätt på huvudet. Fortfarande bestämt över att sjuttonåringen inte borde ha hatat på sig själv, utan helt enkelt stått för sina handlingar. "Jag vände på dina ord rejält, och det resulterade till att jag hatade på mig själv istället. De sa att det var en del av sjukdomen, vilket jag inte förstår ett dugg utav."

Sjukdomen? Nu var Zihaos sörjiga valnötshjärna där och störde igen. Eller han antog åtminstone att den var det, eftersom han knappt förstod någonting av det Joshua sa.
”Hörru, du vet att jag är långsam när det kommer till sånt här”, började han, lätt klagande, med blicken på deras händer. ”Försök att förklara för mig som om jag vore ungefär fem, så kanske jag förstår bättre”, sade han efter en liten stunds tystnad och log snett när han halvt om halvt, lyckades sluta handen över sextonåringens. Det såg urlöjligt ut.

"Ah.." Joshua biter sig i underläppen, utveckla det? Han vet inte om han vill prata om det, men han antar att det kanske är bäst. Nu när han är långt ifrån hemma kan han inte prata med sin mor, kanske det går att vända sig lite mer till Zihao? Samuel är fortfarande inget val. "Depression, de påpekar att jag har det. Och jag antar att en symtom ut av det är att ta åt sig minsta lilla sak, för att vrida på det då tankarna automatiskt tror att ingen gillar en, att man är värdelös. På ett ungefär.. depressionen kan iallafall göra det värre." förklarar sextonåringen och börjar försiktigt att massera Zihaos händer, fingertopparna, handflatan, handryggen. Han vill alltid göra något med sina fingrar för att inte känna sig rastlös. "De har också diagnoserat mig med anorexi." fy vad han avskyr det ordet, kroppen bara ryser av det. "Men det är gamla nyheter, från förra året. Men det funkar, jag verkar ju bli bättre så. Plus finns ju du här nu också."

Även om det tog några sekunder för att Joshuas förklaring skulle finna en plats i Zihaos hjärna, gick det slutligen upp för honom vad sextonåringen precis sagt. Depression, det var ingenting han riktigt hört talas om innan, men utifrån den andres beskrivning kunde han åtminstone föreställa sig hur det måste kännas.
”Kommer det någonsin att försvinna? Den här, ehm...depressionen alltså?” Frågade han och fann sig själv plötsligt halvt sitta på Joshua. Efter förklaringen var allt han ville göra att slingra armarna om den yngres midja och dra honom upp i knät för att sedan sitta och pussa på honom resten av kvällen. Självfallet visste han mycket väl att de båda två var minst lika kittliga, men det sket valnötshjärnan fullständigt i. Så med andra ord, drog han upp sextonåringen i knät och började nafsa honom löst på sidan av halsen. Dumt, men samtidigt en gnutta gulligt.

Med ett leende stryker Joshua tummen över den andres handrygg. Det förvirrade ansiktsuttrycket över de bekanta dragen finner han urgulligt, det kan inte vara lätt med alla olika engelska ord.
"Jadå, den är inte alls lika drastisk längre." försäkrar sextonåringen, visserligen känns det som att den inte kommer att gå bort, men ett antal gånger har han fått höra att den kommer det. Och även om hopp är något väldigt sällsynt i Joshuas liv, så hoppas han innerligt att det går bort. Det skulle bli så mycket lättare då. Kanske det lämnar spår som aldrig riktigt läker, men att få bort majoriteten låter härligt. "Det går i vågor, men nu har jag ju dig också." Leendet sprider sig över läpparna när Zihao drar upp honom på knäna och nafsar löst till i i halsen. Det kittlas något hysteriskt, men sjuttonåringen är bedårande just där och då, och det får Joshua att känna sig lite speciell där de sitter. Därför bestämmer han sig för att inte dra sig bort, och pillar istället med Zihaos mörka lockar.

”Att du har mig är inte direkt något positivt”, var Zihao tvungen att påpeka, varefter han frustade till. ”Jag är endast en massa problem, det är bara att fråga mina kompisar så kan de ge dig en hel lista på dumma saker jag gjort under de senaste veckorna”, berättade han kort innan tänderna åter började gnaga i Joshuas skin. Den där listan han precis talat om måste ha varit flera kilometer lång vid det laget. Han hade betett sig så sjukt dåligt att det knappt var möjligt att ens föreställa sig. Stackars Joshua som var tvungen att dras med en tölp som han själv. Nej, sådär fick han allt ta och sluta tänka. Nu när sextonåringen precis berättat om depression och självhat, ville han inte falla in i liknande mönster. Han kanske inte var speciellt intelligent, men han var åtminstone lång. Så - där hade han precis givit sig själv en ytterst fin komplimang.

"Jag tycker att det är väldigt positivt, faktiskt." berättar Joshua säkert och stryker tummen över den kalla kinden framför honom. "Visst kanske jag inte vet vad du gjort de senaste veckorna, men att bara vara nära dig får mig att må bättre. Vilket är hur positivt som helst." Jo, det fortsätter att kittlas likt hysteriskt, halsen börjar klia men sextonåringen orkar inte bry sig. Det är bekvämt, inte lika jobbigt som när vännerna försöker kittla eller bita tag i honom. "Känner du också så?" frågar Joshua, känner hur någonting lyfts upp, som ett ankare som nått botten under en stor sten och inte kunnat dras upp. Bara Zihaos sällskap får honom på bättre tankar, ibland försvinner bokstavligen alla tankar och får Joshua att vila på moln. Det är en riktigt skön känsla.

Vilken dum fråga. Det var väl mer än uppenbart att han kände på precis samma sätt som Joshua? Eller hade sextonåringen på något sätt lyckats undgå att märka hur han klängde sig fast runt denne?
”Vad tror du? Joshua, jag är så kär i dig att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen. Och även om det kanske är jättejobbigt för dig som måste stå ut med mig, så är jag överlycklig”, försäkrade Zihao och började istället stryka med läpparna över den andres käkben. ”Du får mig att tappa förståndet på ett bra sätt.” Han blickade in i den andres ögon, utan att blinka en endaste gång. Sådana dumheter hade han inte tid med. All fokus gick åt att stirra på den person som gjorde honom varm inombords, den person som kunde få honom att vilja skratta och gråta på samma gång - helt enkelt den enda personen som han älskade mer än något annat.

Kanske det hade varit dumt att fråga, då Zihao berättar det med den mest självklara rösten Joshua hört. Men det värmer ändå att få höra det, värmer något hemskt mycket.
"Det är inte det minsta jobbigt att vara med dig, Zihao." försäkrar sextonåringen och låter fingrarna glida ner mot den äldres axlar. Gud vad han saknat allt. Han hade inte ens förstått hur beroende sjuttonåringen varit förrän nu. "Du gör mig överlycklig, ska du veta." Ögonen försvinner än en gång ner i den andres, tystnaden lägger sig som ett litet täcke över dem, som att inga fler ord behöver sägas. Nej, blicken säger allting. Och det är då Joshua inser, att Zihao är den enda han någonsin varit förälskad i. Hur länge vet han inte, men känslorna är så många och starka, och han har aldrig haft liknande förut.

”Jag har saknat dig så jävla mycket”, sade Zihao efter en stunds tystnad. Båda två verkade ha förlorat sig själv i den andres respektive blick. Han kunde inte direkt beskylla dem, med tanke på hur otroligt vackra han fann Joshuas ögon att vara. Sjuttonåringens egna ögon gav han däremot inte mycket för. De fick honom alltid att se så förbaskat dryg ut. Ibland kunde det ju ha sina fördelar, men han ville inte se retsam och elak ut i den stunden, absolut inte.
”Bara så att du vet tänker jag kidnappa dig ikväll”, sade han med ett växande flin på läpparna. ”Du ska sova i min säng, i sjukhusflygeln. Försök inte ens komma undan, det kommer ändå inte löna sig”, fortsatte han och petade löst till Joshuas nästipp med ett pekfinger. ”Jag får nämligen inte vistas i min egen sovsal längre, förstår du.”