wolfy & rollspelare prs

Han kvävde en suck då hon inte gav med sig som han hade hoppats på, nu skulle han inte ha ett annat alternativ än berätta allt. Visst kunde han knipa igen läpparna men det skulle i sin tur göra Cleo upprörd och det ville han ju inte. Förlora henne skulle han inte ha råd med - han behövde henne i sitt liv. Därför gick han och satte sig ner på sängkanten, tog ett djupt andetag i ett försök att samla sig.

Cleo rynkade på pannan då han verkade otroligt besvärad. Hon tog hans hand och kysste hans knogar.
"Du behöver inte berätta men säg vad jag kan göra för att få dig på andra tankar." sade hon och satte sig gränsle över honom istället.

Han lyfte blicken från golvet och såg på henne istället.
"Jag var tolv år när det hände," började han tillslut berätta. Gjorde han det inte nu skulle han knappast inom en snar framtid öppna sig. Det skulle inte kännas rätt med tanke på att Cleo delade med sig av sina bekymmer, han ville inte vara den som stängde henne ute. "Hela familjen var på väg till slottet på någon middag hos drottningen. Det var väldigt lugnt överallt, det var inte ens mycket trafik den dagen. Halvvägs blev beskyddaren som körde ängslig och anade oråd. Innan vi visste ordet av hade bilen blivit omringad av en grupp strigoi. Beskyddarna skötte situationen väldigt bra - det är imponerande hur skickliga de faktiskt är. Det gick inte bra för alla dock. Min bror satt närmast dörren. En strigoi drog ut honom ur bilen och försvann iväg. Beskyddarna hittade honom senare. Strigoin hade brutit nacken av honom."

Cleo såg på honom hela tiden och bet sig hårt på läppen. Hon spärrade upp ögonen när han berättade om sin bror och kände hur tårarna brann bakom ögonlocken.
"Jag är så ledsen..." sade hon tyst och kramade hårt om honom. Hon slöt ögonen och kysste hans kind några gånger. Hon visste inte vad hon skulle göra för att muntra upp honom.

"Saken är den," fortsatte han då han inte berättat klart än, "var att jag borde ha suttit där han satt. Hans favoritplats var i mitten men jag var dum och envis nog att tjata till mig att få sitta där." Jonathan gjorde en kort paus och tvingade sig att hålla minen. "Hade jag suttit där han satt hade han inte dött den dagen." Det borde ha varit han själv som fått nacken bruten, inte hans lillebror. Den så kallade olyckan hade varit hans fel.

Cleo kunde inte stoppa tårarna från att rinna även ifall hon hade försökt. Hon skakade på huvudet och kramade hårt om honom.
"Nej, Jonathan." sade hon tyst och snyftade till. Hon drog sig undan lite och granskade hans ansikte. Hon skakade på huvudet och smekte hans kind.

”Jo,” svarade han bittert, ”jag är inte den som borde sitta här idag.” Han hade god lust att slå till någonting men påminde sig att han behövde behärska sig. Det var inte läge nog för dumheter nu. ”Jag tycker inte om bilfärder. Varje gång vi stannar på vägen blir jag nervös och spänd över att något liknande ska hända igen.”

Cleo snyftade och skakade envist på huvudet. Hon vägrade acceptera det han sa.
"Nej, det är inte ditt fel och du borde visst sitta här idag. Vad hade jag gjort utan dig, Jonathan? Hm? Vad hade Anastasia gjort? Jag vet hur hemskt det är att förlora ett syskon men våga inte klandra dig själv!" sade hon och torkade surt bort tårarna.

Han svarade henne inte utan stirrade envist framåt på väggen framför sig. Han hade inget bra svar att ge henne, åtminstone inte det svar hon ville höra. Han kunde helt enkelt inte förmå att intala sig själv om att det som hänt den tragiska dagen inte var hans fel.

Hon suckade tyst och reste sig upp. Hon torkade bort sina tårar och granskade honom en liten stund.
"Jag kanske borde åka hem..." sade hon försiktigt och svalde hårt. Det kändes inte som att hon gjorde någon nytta och hon visste inte hur han bearbetade allt, han kanske behövde vara ensam en stund.