The living dead(Dragon Fantasy)

"Jag borde ändå inte ha gjort det, jag kände mig bara övergiven och tyckte synd om Otto." mumlade hon och kramade om honom. Han hade inte märkt hur hon såg ut under kläderna, hur mycket hon magrat och förlorat.
"Det är inte ditt fel, du har inget att förlåta." sa hon sedan, fast det var nog en bidragande orsak. Men han hade ordnat det så fint och Johan var inte här, bara de två.

Mark nickade sakta, han kände sig smått arg på Otto, men kunde inte helhjärtat bli arg. Han kramade henne hårdare. "Du känns så tunn" mumlade han oroligt och skakade sedan på huvudet. "Jag borde ha tagit mig tid att vara med dig".

"Lämna mig inte igen." bad hon bara och struntade i kommentaren att hon var så tunn. Hon hade slutat ätit, eller åt väldigt dåligt. Det var hennes sätt att tackla det hela på, ensamheten och hopplösheten.
"Du har ordnat så fint." mumlade hon och tog sig upp, med honom på fötter.

Mark nickade. "Jag lovar, jag kan ta ledigt till och med, vi kan vara ensamma, tillsammans" lovade han och följde med upp. Han satte sig vid bordet där maten stod. Men han kände sig inte hungrig längre.

"Jag vill ut i skogen." mumlade hon och såg på honom, hans stora tröja hade hon om sig, annars frös hon. Hon ville att de, bara de två skulle få komma ut, bara för några dagar, här inne kände hon sig instängd som en fågel i bur.
"Mark, det är något jag misstänkt....." sa hon och det var sorg och rädsla i hennes ögon när hon lät tröjan falla. Hon var magrare och blekare än någonsin men vid hennes mage syntes en liten. knapp märkbar utbuktning.

Mark nickade. "Jag ordnar det, säger att du behöver frisk luft" sa han. Han kunde säga att de skulle jaga också, han var ju immun så det var ju ingen fara för bett. Så han fick skydda Alex då.
"Vad?" frågade han sen och såg på henne med sorgsna ögon. Hon var så mager....

"Jag kan plocka bär eller vad som helst, gissar att de knappast låter mig jaga." muttrade hon och kom sedan fram till honom.
"Jag sa att det kan bli följder, vi gjorde det ändå." mumlade hon och la hans hand på hennes mage, då den gången hon varit rädd för Jack, sålt sig till honom.

Mark såg oroligt upp på henne då han försiktigt strök hennes mage. "Om det är så lite finns det säkert något, om du inte vill ha det" mumlade han och reste sig igen, la armarna om henne. "Men imorgon ska vi ut, jag lovar":

"Det är ditt med, ditt val. Men jag vill inte ha det. Mark jag är rädd och jag är en hemsk mor." sa hon och lutade sig mot honom. Hon var rädd för att ha barn, bära på det, föda det och att hon var en hemsk mor till på köpet. Hon kunde inte ens ta hand om Johan.
"Ja, jag vill ut. Känner mig så instängd." mumlade hon med olyckliga ögon.

Mark hyschade lågt. "Då går vi till läkaren först imorgon och lämnar John". De borde nog gå och hämta honom nu, han hade inte umgåtts mycket med barnet heller.
"Jag är ingen bra far heller" mumlade han och kysste hennes panna.