Eragon [Privat rollspel]

"Ja. Jag tror det. Jag berättade inte. Och jag gjorde inget jag inte fick göra, men jag... Det kändes rätt att... Jag bröt inte mitt löfte.
Ór slår mig med sinnet.
"Kom till saken"
"Aily, jag lämnade ett meddelande till de två andra om att vi ger oss av och att vi känner att vi måste göra det. Jag berättade inte varför, men jag förklarade läget för de och sa att det var det enda rätta just nu. Och sen bad jag de att inte följa efter."

Aily rusar upp.
"Du gjorde vad? Tungdil hur kunde du? Eragon kommer bli rasande över att du följde med frivilligt och Murtagh kommer antagligen försöka hitta oss" säger hon.

"De skulle ha försökt hitta oss hur eller hur, och jag tror att jag skrev det på ett sätt så att de förstår. Jag skrev på ett sätt så att jag inte sa vem som tog initiativet, och jag såg till att jag inte berättade för mycket. Det kändes som om man borde låta de veta en del, för annars skulle de kanske ha trott att vi råkat illa ut, och då följer de helt säkert efter. Jag ville inte svika dig, men jag såg ingen annan möjlighet. Förlåt."

Ailys ilska rinner undan.
"Jag förstår hur du menar. Men lova mig att aldrig göra om det!"

"Jag lär knappt ha tillfälle till det om du tänker ge dig av när vi har hittat de."
Slaget som jag hade väntat mig innan landar på min kind nu och jag tappar balansen.

"Lova mig att du aldrig gör om det" morrar Aily.

"Jag lovar" mumlar jag från marken. Fast jag kan inte låta bli att flina lite. Nästa slag träffar mig.

"Det räcker Aily!" Aily vänder sig förvånat om. Där står Alex.

[Jag vill inte påverka det du skriver, men det känns som om det är något lurt på gång, eller så håller jag på att bli en paranoid ]

Jag tappar hakan när jag ser hennes bror.
"Var kommer du ifrån?"

[Jag funderar faktiskt på att det är Galbatorix som använt trolldom för att likna Alex]

Aily rusar fram till sin bror.