Ron tänker tillbaka

MERA!

snälla snälla

Förlåt för att jag inte skrivit på ett tag men ska skriva imorgon, det lovar jag! Känner mig verkligen sugen att skriva vidare

Oh, IMORGON!
LÄNGTAR!

Åh, vad roligt♥

det gör inget att du varit lite upptagen men nu ska vi äntligen få läsa lite

VILL HA :3

Men idag då?

jag vill ha meeeeer!!!!! snälla

Förlåt att jag inte skrivit, nu kommer det!

Kapitel 39 – Skriet i skogen

”Hur ser din dotter ut? Berätta så mycket du kan om henne, ju mer jag vet desto lättare tror jag att det kommer bli att hitta henne.” sa Harry och log mot Andy.

De hade hunnit gå en ganska lång bit, ingen av dem hade sagt ett ord på hela vägen så Harry tyckte att det var dags för någon av dem att bryta tystanden. Sen var det också viktigt att han fick en liten smak för hur Andys dotter såg ut men han hade egentligen inte behövt beskriva henne eftersom Harry lätt kunde tänka sig hur hon såg ut.

”Hon har ljus brunt hår, hennes ögon är lika vackra som hennes mors ögon var. De är gröngråa, det första man tänker på när man ser henne är hennes ögon. Sen ler hon alltid när hon ser mig, oavsett hur mycket hon lider så ser hon mig så lyser hon upp på ett alldeles speciellt sätt. Jag minns varje gång jag hämtat henne på daghemmet, hon lyste upp som en sol varje gång trots att hon var mitt uppe i en väldigt rolig lek med sina vänner. Hon är positiv, glad och vacker. Hon kan lysa upp ens dag, hon ger mig alltid kraft och ork. Hon är min livs blomma.” Andy harklade sig lite efteråt och förstod att han kanske hade råkat babbla på lite för mycket. Harry hade nog mest syftat på utseendet och att hon lyste upp hans dag kanske inte skulle hjälpa så mycket.

”Du saknar henne otroligt mycket va?” frågade Harry och log mot Andy.
”Mer än ord kan beskriva.” svarade Andy och kollade ner i marken. Det hade egentligen varit en ganska dum fråga, Harry visste ju såklart vad Andy skulle svara. Harry led med Andy, de hade hittat Hermione nu och Ginny var i säkerhet. Harry kände sig så lugn och visste att han hade haft en sådan otrolig tur.

De fortsatte gå utan att säga ett enda ord. De gick flera timmar men ingen sa något. Plötsligt bröts tystnaden av ett fågel skri. Det var ett högt och skärande ljud. Harry höll händerna för öronen men det hjälpte inte mycket. Skriet hördes lika starkt ändå. Andy och Harry började springa, det ville springa bort ifrån de olidliga ljudet. Men det blev inte svagare utan starkare. Andy föll ner på marken och skrek, det kändes som om hela han skulle explodera. Smärtan kunde inte beskrivas.

”Andy, upp!! Vi måste härifrån!” skrek Harry och började slita i Andys vänstra arm. Andy kom upp på fötterna igen och de sprang allt de hade. Skriet försvann plötsligt och de båda föll ner på marken av lättnad.

”Vad i hela skogen var det där!?” frågade Andy och försökte lugna ner sig.
”Ingen aning men jag får en känsla av att det där inte var en vanlig fågel, det är någonting som lurar inne i skogen. Det känns som om vi inte är ensamma.” sa Harry och svalde hårt.

Så rätt Harry hade, så rätt.