prs yehet & kkaebsong

Löftet om att du aldrig skulle lämna mig? Tänker Joshua, men biter ihop hårt. Han sluter ögonen än en gång, det går inte in. Alldeles för många lovar saker och bryter dem, klart Zihao inte vet om det nu. Försiktigt drar han sig tillbaka i tystnad för att gömma ansiktet i sin hand, Zach hade trots allt också lovat. Pappa också.
"Du kan tycka helt annorlunda om några månader, du förstår det, eller hur?" Sextonåringen borde inte tänka på så, men hur ska han kunna sluta? "Förlåt, jag borde tro på det, men det är så sjukt svårt."

På så många olika nivåer, var det svårt för sjuttonåringen att sätta sig in i den andres situation, då han själv aldrig blivit lämnad av någon som stått honom nära. Men Zihao försökte verkligen, ägnade all sin fokus till att ta in Joshuas ord.
”Be inte om ursäkt”, sade han och skakade på huvudet. ”För det finns absolut ingenting att be om ursäkt för. Jag vet att du har blivit lämnad förut och det finns inget, utom mina ord, som säger att jag kommer känna likadant inför dig, för resten av livet”, fortsatte han tveksamt, smakade på orden som lämnade läpparna. ”Men, jag vet att du är den enda för mig. Fråga dock inte hur jag vet, för jag kan inte svara på det..”

Nej, det är förståeligt att Zihao inte förstår hur han tror så säkert på sina känslor. Sextonåringen själv kan inte ens tänkas förstå hur.
"Kan du försöka att lova, att iallafall inte lämna mig som han gjort?" frågar Joshua med ett svagt leende när han öppnar ögonlocken, syftandes på Zach. Visst förstår han själv hur patetiskt det kanske låter, att sjuttonåringen inte alls kan lova något sådant. Men händelsen hade tärt så mycket på hans hjärta att det aldrig riktigt läkt, förutom i Zihaos sällskap. Hur fadern förstörde Joshuas tillit är en helt annan berättelse som han egentligen bara vill glömma bort. Det hade tärt mer på modern än honom själv. "Kanske är hur patetiskt som helst, jag vet.. men om du tröttnar på mig, eller bara vill träffa någon annan, säg det till mig innan. Snälla?"

Zihao spände blicken i Joshuas ögon och tog bestämt tag om de smala händerna.
”Lyssna på mig och åtminstone försök att ta in det jag säger, okej?” Frågade han med en lätt nickning innan han fortsatte. ”Du är den enda, den absolut enda, personen jag kommer vilja ha”, sade han långsamt och tydligt, utan att släppa sextonåringen med blicken. ”Om jag kunde svära den obrytbara eden, så skulle jag lätt göra det helt utan tvekan.” Ja, om det vore möjligt att göra löftet obrytbart så hade han defintivt gjort det. För det var så pass säker han var på känslan som rotat sig inom honom. Den gick inte att sätta fingret på, eller att förklara för den delen, men den fanns där.

För engångsskull åker inte orden in i ena örat och ut genom det andra, nej, nu får han in det. Visst tror inte Joshua på att sjuttonåringen kan lova något sånt där, men det får honom att inse att kanske, kanske det funkar. Men att Zihao skulle svära på den obrytbara eden, där går gränsen anser han. I tystnad ser sextonåringen ner på deras sammankopplade händer med ett svagt litet leende innan han lutar pannan mot den andres.
"Tack," viskar han med ett svagt leende över läpparna. Joshua kan inte se in i framtiden, han har ingen aning om deras förhållande kommer att sluta gott eller dåligt, om historien kommer att upprepa sig själv. Men Zihao kanske är värd att bli sårad över? Att ta den där chansen? Jo, Joshua hade trott det förut, och i slutändan blev han sårad av sjuttonåringen i vilket fall som helst. Men han hade förklarat anledningen.

Hade orden möjligen gått in, för en gångs skull? Det verkade i alla fall som det, eftersom Joshua lutade pannan mot Zihaos egen. Ett leende spred sig över de färglösa läpparna och händerna gled långsamt upp till sextonåringens kinder.
”Det är jag som ska tacka, inte du”, mumlade han med slutna ögon och drog in den andres doft. ”Jag menar, det var inte du som betedde dig som en komplett jävla idiot innan, det var jag som förstörde allting”, konstaterade han tyst. Han skulle aldrig tillåta sig själv att någonsin glömma det, att det varit hans fel att de ens hamnat i den här situationen från den första början. Även om minnet gjorde ont så skulle det åtminstone kunna hindra honom från att göra samma, dumma, misstag i framtiden. Framtiden som halvt skrämde livet ur honom när han lät tankarna driva bort mot ämnet. För vem visste vad tiden kunde bära med sig?

Joshua skakar lätt på huvudet med ögonen fäst i den andres.
"Du förstår inte hur förbryllad du gjorde mig," viskar sextonåringen med ett svagt litet leende, minnet fortfarande färskt. Ja, Joshua hade hatat Zihao för att ha låtit det komma emellan dem, även om han förstod hur den äldre tänkt. Om de inte gjort det, hade många saker antagligen varit annorlunda nu. Sextonåringen gräver ner ansiktet hos Zihaos nacke och drar in doften, flyttar sig närmre för att få ett bättre tag. Gud vad han saknat honom. "Jag kan erkänna att jag hatade dig så sjukt mycket när jag gick därifrån, mig själv också för den delen. Men, du hade ju en liten logik." Joshua höjer på huvudet och granskar sjuttonåringens ansikte innan han lämnar en liten puss på hans läppar.

”Tja, jag har tappat förståndet så förvänta dig några fler logiska beslut”, skämtade Zihao och fingrade förstrött på läpparna där sextonåringen nyss givit honom en puss. Trots att de befann sig på ett hårt stengolv, hade han inte känt sig så som han gjorde då på flera veckor. Så länge han hade Joshua i sin famn kunde till och med en spikmatta anses komfortabel.
”Och jag dömer dig inte för att du hatade mig, för jag kan erkänna att jag hatade mig själv ganska så mycket där och då”, sade han och pillade lite med den yngres hår. Ordet hata började inte ens beskriva de känslor han känner inför sig själv den dagen. Det kom inte ens i närheten.

"Jag tror att det kommer ett förr eller senare." Svarar Joshua och låter sin kropp glida ner från Zihaos, och sjunka ner på golvet bredvid honom. Han vet inte riktigt vad Han ska göra, vad det är han vill. Vad det är han borde vilja. Hjärtat vill så gärna stanna med personen det tillhör, men hjärnan protesterar något enormt. Med ett svagt leende set han på sjuttonåringen, granskar de bekanta ansiktsdragen innan han vänder blicken mot väggen mittemot. "Det borde du inte ha gjort."

Helt ärligt så hoppades Zihao innerligt att det inte var vad Joshua förväntade sig, för hans hjärna hade kokat sönder under en alldeles för lång tid. Allt som fanns kvar var någon slags sörja som nätt och jämnt kunde fatta någorlunda bra beslut.
”Det är precis det jag borde ha gjort”, protesterade han och sträckte ut benen framför sig. ”Du däremot, du borde ha gjort allt annat än att hata dig själv för någonting som jag sa..” mumlade han sedan med en grimas och slöt ögonen. Handen som slött strök över det svala stengolvet, letade sig fram till en av sextonåringens händer. Som han precis lovat - han tänkte aldrig mer släppa den andre. Inte ens när de satt precis bredvid varandra.