wolfy & rollspelare prs

Hennes fråga fick honom att skratta till men han blev snabbt allvarlig igen då han la märke till hur trött hon egentligen verkade vara.
”Allt beror på hur livlig trafik det är men jag skulle säga runt en kvart med god tur.” Var det lite trafik skulle de vara hemma tidigare och tvärtom.

"Okej jag hinner med en nap." log hon nöjt och kurade bekvämt in sig i hans famn innan hon slöt ögonen. Hon somnade nästan direkt med ansiktet mot hans hals.

Att hon klarade av att somna så fort som hon gjorde, och tydligen oberoende ställning också, var något av en gåta för honom. Hon var minsann en lustig liten filur som han tyckte väldigt mycket om. Han lutade sitt huvud mot hennes och höll om henne, rädd att någon skulle ta henne ifrån honom om han inte var på alerten hela tiden.

Cleo hade turen på sin sida då det var väldigt mycket trafik då det varit någon olycka på vägen. Det tog ungefär fyrtio minuter innan de var framme vid huset. Cleo öppnade ögonen när hon hörde bildörren smällas igen. Hon tittade upp och gäspade stort. Hon tittade upp på Jonathan och log smått.
"Det var mer än en kvart..." sade hon, då hon kände sig mycket piggare än vad hon trott.

Så fort bilen saktade ner farten började nervositeten byggas upp inom honom. Det hände varje gång och precis som alla andra gånger slog Jonathan mentalt till sig själv, förstod inte varför han inte kunde släppa taget om det som hänt för flera år sedan. Hur stor var sannolikheten att det skulle hända igen? Problemet var just det. Folk levde sina normala liv och tänkte knappast på att deras liv kunde vändas upp och ner på bara ett ögonblick. Det var först när de var hemma igen som han kunde slappna av men han kände fortfarande av den olustiga känslan inombords.
”Nästan tre kvart,” nickade han instämmande åt det Cleo sagt och log snett, ”du fick i alla fall din tupplur.”

Cleo nickade lite och klev ut från bilen. Hon bet sig löst på läppen och granskade honom lite snabbt innan hon började gå mot dörren. Hon kände sig så hemma hos honom och hans familj, förutom hans pappa men det var något hon fick acceptera.

Lavinia sken upp då hon fick syn på ungdomarna, ifrågasatte inte ens varför Jonathan var hemma redan nu. Hon vinkade åt dem för att byta några ord, men riktade snabbt uppmärksamheten åt en av beskyddarna som gått fram. Jonathan behövde inte tjuvlyssna för att förstå att konversationen handlade om honom. Speciellt hans mamma hade alltid varit orolig över att han inte ännu riktigt accepterat det som hänt, hennes medlidsamma blickar och ord orkade han inte med nu så han tog Cleos hand i sin innan han med bestämda steg gick mot trappan.

Cleo log stort mot hans mamma och tänkte gå fram till henne men blev dragen mot trappan av Jonathan. Hon rynkade på pannan men följde tyst med honom. Hon gick in i hans rum och satte sig på hans säng.
"Vad var det om?" undrade hon nyfiket och log smått.

”Ingenting,” svarade han undvikande på hennes fråga och stängde dörren efter dem. Trots att han antagligen borde dela med sig av vad som bekymrade honom, Cleo var trots allt en han litade fullt ut på, så kändes det svårt och han ville inte visa sig svag. Det var också något som gjorde honom spänd. Därför hoppades han på att kunna få henne på andra tankar och inte fråga något mer. Gjorde hon det dock skulle han inte kunna låta bli att berätta allt för henne.

"Älskling..." mumlade hon och la huvudet på sned. Hon ville inte att han skulle gå runt och bekymra sig över saker på egen hand, hon delade nästan alltid med sig om sina tankar och hon förväntade sig att få lika mycket tillbaka.