Rollspelare & Wolfy prs

Jason spärrade upp ögonen och såg förvånat på henne. Han blev så ställd, visste inte alls vad han skulle svara.
"Vad menar du?" fick han ur sig och satte sig halvt upp. Han förstod inte alls vad hon menade, hon höll på att göra honom galen med alla oskyldiga beröringar.

Nästan omedelbart ångrade hon sig över att ens ha ställt frågan. Hon skakade därför bara på huvudet och tittade ner på sina händer, tordes inte förklara sig eftersom hon var rädd för vad svaret skulle kunna vara.
"Ingenting," muttrade hon därför.

"Nej, snälla prata med mig." bad han och smekte hennes kinder. Han ville inte att de skulle ha någon negativ energi mellan sig utan han ville att de skulle tala öppet med varandra.

Leah skakade igen på huvudet och knep sammanbitet ihop läpparna till ett smalt streck. Helst av allt ville hon där och nu sjunka genom jorden. Hon avskydde att behöva prata om saker och ting, det hade alltid varit betydligt lättare att skriva ner tankarna på ett papper. Men det var ju inte som om hon kunde sätta sig med penna och papper nu och skriva om hur hon uppfattade situationen.

Jason suckade lågt och släppte henne. Han reste sig upp och kliade sig på bröstkorgen, gillade inte alls att hon inte berättade saker för honom. Han gick mot fönstret och öppnade det då han tyckte rummet kändes kvavt.

Då han släppte taget om henne och reste sig upp ville hon nästan gräva en grop åt sig och begrava sig där. Hur dum fick man vara? Leah la armarna om sig för ett ögonblick samtidigt som hon försökte tänka ut det bästa sättet att formulera sig på.
”Om du inte vill hade du kunnat säga det rakt ut istället för att låta ditt kroppsspråk tala för sig.”

"Jag vadå?" sade han förvirrat och vände sig mot henne. Han skakade lite på huvudet och gick till sängen igen. Han satte sig ner mittemot henne och tog tag i hennes ansikte. "Jag vill inte att du ska känna dig pressad till något och jag tror det kanske är för tidigt för dig nu men eftersom du aldrig pratar med mig så vet jag inte utan jag får alltid gå på känsla." sade han och ryckte på axlarna.

Leah såg på honom en stund och ansträngde sig för att inte röra en min, ville inte visa att hans ord gjorde henne ledsen. Hon kunde inte hjälpa att det var svårt för henne att prata eller ta upp vissa saker.
”God natt.” Hon reste sig upp från sängen innan hon lämnade hans rum, kände sig redan i samma ögonblick som en hemsk människa.

Han rynkade förvirrat på pannan och suckade högt, han kände sig ännu mer förvirrad av allt. Han hade inte menat något illa alls. Han gick ut efter henne och suckade.
"Förlåt." sade han och tog tag i hennes hand.

Hon stannade motvilligt upp då han tog tag i hennes hand, blev om möjligt ännu mer ledsen över att han bad om ursäkt.
”Jag är inte utåtriktad och har inte lätt att prata om hur jag känner ibland. Det kanske kommer med tiden, kanske inte men att jag håller tyst är ingenting jag gör med flit.” Lite illa upp hade hon väl tagit över hans ordval eftersom hon uppfattat det på ett annat sätt än vad han kanske menat.