Allmänt rollspel! {HP}

Det var alldeles för många barn kvar. Dödsätarna hade kommit för plötsligt, för tidigt. Skriken slet i Mays öron. Hon var så jävla orolig för sina vänners skull. De som fortfarande levde - vill säga.

Det låg för många kroppar på för många ställen. Men barnen. I uppehållsrummet. May skakade så mycket att hon knackade fel när hon skulle in för att hjälpa till att eskortera de sista barnen som var kvar. Sedan skulle hon hitta de andra. Om den jävla profetian var sann var de väl åtminstone tvungna att vara tillsammans?

Nu sprang hon. Sist i ledet av barn i olika åldrar. En pojke föll och hon kunde inte göra något annat än att hoppa över hans kropp och fösa vidare barnen in i tunneln bakom statyn. Måtte planen funka. Måtte ingen dödsätare vänta på dem där.

Det funkade. Många överlevde. Nu visste hon inte om hon skulle flamma sig tillsammans med barnen till fristaden familjen Lupin erbjöd och ta hand om de sårade eller om hon skulle vända.

Hon vände. Det sprängdes bredvid henne och hon befann sig i en duell med någon, en dödsätare. Dödande förbannelser skickades mot henne och hon avvärjde dem, men fann sig för snart fast mot en vägg.
"Avada Kedavra", skrek hon. Mannen framför henne sjönk ihop. Dog. Hon dog lite på insidan då också, men skulle inte märka det förrän flera timmar senare.

Där var de! Alla utom Rachel och Ethan.
May gick fram till dem.
"Hej ni". Sade hon bistert. Hon kände sig helt avslagen.

Adeleine log trött mot May.
"Hej", hälsade hon dystert. "Vi är långt ifrån färdiga, och jag är redan helt slutkörd.."

Cassandra drog dig långsamt ifrån Anthony som fortfarande hade läpparna på hennes panna och torkade snabbt bort de tårar som fortfarande rann när hon såg att Adeleine och May kom. Hon ville inte att stunden skulle ta slut, och hon andades djupt in för att lugna ned sig själv.
"Hej hörni", svarade hon och log ett bistert leende.

Anthony såg sig hastigt omkring.
"Allvarligt. Var är Ethan? Jag har inte sett honom på länge."


Adeleine skulle precis svara, när en lärare ropade bakom henne. "Ms. Winter! Skulle du kunna hjälpa mig att eskortera ut förstaårseleverna? Det börjar bli ont om tid.."
"Absolut, professorn!", ropade hon tillbaka. "Lycka till.. Vi ses senare", sade hon innan hon vände sig om och sprang iväg.

Ethan kryssade fram mellan människorna; dödsätare, elever... allihop skrek. Av rädsla, utmattning, ilska eller besvärjelser. Några stod längre bort, kramade om varandra och grät. Ethhan fick en klump i halsen av att kolla på dem och han fortsatte att sicksacka mellan trollkarlarna och häxorna.
Med en lättad suck skymtade han Adeleine, May, Cassandra och Anthony längre bort - Rachel skrek ikapp med en kvinnlig dödsätare. Uppenbarligen hade båda förlorat stavarna, för de skrek bara förolämpningar mot varandra.
Ethan nickade mot Rachels håll och fortsatte mot gruppen av sina kompisar, som stod för tillfället helt avskärmade från striden som pågick.
"He, hörni", sade han och märkte att rösten var utmattad. Precis så kände han också.

"Hej, vad..." May hittade inte orden. Ett fåtal knallar hördes omkring henne. De hade haft dödsätare bland sig på Hogwarts. Så klart. "Nu drog ju Adeleine, men jag vet inte, det är inte som förra kriget när allt handlade om Harry Potter och Voldemort. Jag tänker att vi borde hålla ihop. Med tanke på profetian". Och att hon var så jävla ostabil. Dödsätarens kropp föll ihop på loop under hennes näthinna.

Adeleine sprang vidare med armen runt en elvaårig pojke från Ravenclaw. Tysta tårar sipprade ut från hans ögon, och han skakade under Adeleines berörning. "Jag vill träffa mamma, jag vill hem...", mumlade han. Adeleine svalde hårt. "Jag vet, raring. Du är snart hemma. Dina föräldrar väntar på dig.." De hade inte varit tysta i mer en fem sekunder, när något exploderade i taket rakt ovanför dem. Adeleine skrek till och duckade mot golvet, i ett försök att skydda den lilla pojken. Hon var inte den enda som skrek, överallt omkring dem fick elever panik, och lärare försökte vara lugna för att inte föra över sin rädsla till dem. Adeleine slöt ögonen och höll kvar pojken mot marken, för att försäkra sig att en andra explosion inte kom.

Anthony nickade mot May, och sedan mot Ethan.
"Ja.. Hon stack precis för att hjälpa en lärare med att eskortera ut de sista förstaårseleverna." Han suckade och drog handen över ansiktet. "Det här är verkligen en mardröm.." Han kollade mot slutet av den långa korridoren, där Adeleine höll om en liten pojke. Han ryggade tillbaka när en eld exploderade rakt ovanför dem, och Adeleine kastade sig mot golvet med pojken. "Merlin, också...", andades han.

"Ja, usch. Vi fick ut alla som var i uppehållsrummet, men jag vet inte hur smart den flyktvägen var egentligen". Det var så många dödsätare där nu. En tår föll ner för Mays kind. De skulle kanske inte vinna. Och då skulle de viktigaste för att rädda magin som de kände den vara döda.

Anthony kramade om Cassandras hand, och blinkade till när den brittiska ministern, eller som han egentligen borde tänka nu, Leines pappa dök upp.
"Har ni sett Leine? Jag måste berätta en sak för henne.. Eller ni måste ju också höra i och för sig..." Anthony märkte hur Adeleines pappa verkade stressad över en sak, och han kunde inte undvika tanken att det var en dålig anledning.
"Följ med mig, är ni snälla", bad han och började gå mot ett kontor, som Anthony snart förstod var rektorns.

May följde något förvirrat efter ministern. Vad skulle hon annars göra liksom?
Det var som om alla hade tagit en gemensam paus för att andas en sekund, och de tog sig genom slottet utan att dö. Ja, men seriöst. Det var många som hade dött där idag.