The living dead(Dragon Fantasy)

Alex kom försiktigt fram till honom, lämnade med tungt hjärta Otto.
"Mark, det är inte som du tror, han bara tröstade mig. Alltså.....det går inte klandra någon för ens känslor, var inte arg på Otto." sa hon mjukt och la armarna om honom.

Mark vände sig mot henne igen, han kramade inte henne tillbaka. "Så du har känslor för honom alltså? Du älskar inte mig?". Han lät ansträngd på rösten, sårad. "Jag kom hit för att överraska dig...Ge dig allt jag lyckats arbeta mig till...Jag har till och med lyckats skaffa kläder till dig".

Alex stirrade på dem båda och släppte Mark som inte ville krama henne längre. Tårarna rann längst hennes kinder och hon slog händerna för ansiktet.
"Jag gillar er båda fattar ni inte det? Men jag skulle aldrig svika dig Mark. Men du övergav mig trodde du inte ville ha mig." hon satte sig ner på en pall och snyftade, varför var allt så svårt?

Mark stirrade på henne och nu började hans tårar rinna med. "Jag övergav dig inte?! Jag har arbetat så här mycket, i alla dessa veckor, för dig! Fattar du inte det? Så vi ska få det bra...Så du ska få bra passande kläder och så John skulle få en riktig säng, jag älskar dig...".

"Jag vet det, jag vet det nu." snyftade Alex till svar men rörde honom inte mer i rädsla för att bli avvisad och hon kunde inte få för känslorna för Otto heller.

Otto hade under tiden smygit sig ut och sprang nu hem till sig. Han ville inte förstöra, men det var nog försent nu.

Mark snyftade lågt till. Han torkade snabbt tårarna och reste sig. "Kom hem så pratar vi mer" mumlade han. Han började sakta gå.

Alex nickade och tog sig upp, hon var tyst och sa inte mycket. Då de kom in stängde hon dörren om sig, såg sig om vad fint han ordnat och fått saker. Hon skämdes än mer, inte för hon gjort något, fast hon hade inte hindrat honom heller. Hon hade bara velat trösta honom och sig och nu var allt förstört.

Mark sjönk ner på sängen och såg ner i golvet. Några ljus brann stillsamt på bordet och maten var framdukad, han hade fått fram det bästa han kunde, en lite lyxigare soppa med bröd till, och så vinet. Kläderna hängde prydligt på en stol och Johns säng stod bredvid deras. "Så...". Han avbröt sig själv och tystnade.

Alex var ångerköpt, han hade ordnat det så fint.
"Jag......" hon tystnade och sjönk ner på knä framför honom med sänkt huvud.
"Det har inte skett något innan, jag visste inte ens att han tyckte så och vem kan döma Otto för hans känslor? Jag......jag har trott att du övergivit mig. Vi pratade inte, du bara sov och jobbade....." Alex tystnade åter, hon visste inte vad hon skulle säga mer.

Mark såg på henne i tystnad en stund. Han visste inte vad han skulle göra, borde han vara arg? Men han kände sig inte arg, bara hopplöst sorgsen och ångerfull, han borde inte ha jobbat så mycket kanske....
"Förlåt...Jag ville bara fixa saker till dig..." mumlade han och sjönk ner vid henne och la sakta armarna om henne, kramade henne hårt och snyftade till.