The Marauders - Always and forever [SV]

Nä precis! Jag försökte säga det men de lyssnade inte -.-








Kapitel 67
Drömmar och mardrömmar
augusti 1993


Remus vände sig mot teskåpet och skymtade något i ögonvrån. Han vände sig om.
Där stod han. Tretton år äldre, med trasiga kläder och ögon som var nästan svarta.
Remus vände sig om igen och kollade ner i sin kopp. Han hade sett fel.
’’Hej, gamle vän’’, sa en bister röst. Remus skakade på huvudet.
’’Du är inte här.’’
Men Remus hörde hans tunga andetag.
Han kände nästan omärkbart på sin ficka. Skit. Trollstaven låg i hans sovrum.
Hans blick flackade mot knivlådan som stod på diskbänken. Han skulle behöva försvara sig.
’’Jag trodde du skulle döda mig’’, viskade rösten.
’’Kanske!’’ sa Remus med gäll, darrande röst. Han vände sig om. ’’Backa undan!’’
Sirius rörde sig inte ur fläcken.
’’Backa undan, sa jag!’’
Sirius backade ett litet steg. Remus rörde sig lite åt vänster och greppade tag i en av knivarna.
’’Du... du förrådde Lily och James!’’
’’Nej, det gjorde jag inte’’, sa Sirius lugnt och tog ett steg framåt. ’’Jag kan förklara...’’
’’Backa!’’ sa Remus panikslaget och höll kniven farligt när Sirius hals. Sirius tog upp händerna i en skräckslagen gest, men backade lydigt undan.
’’Jag förrådde inte Lily och James’’, viskade Sirius medan hans blick skräckslaget flackade mellan Remus svarta ögon och kniven. ’’Det vet du att jag inte skulle göra. Du känner mig.’’
’’Nej!’’ sa Remus så högt att Sirius ryckte till. ’’Jag känner inte dig! Jag vill aldrig någonsin mer ha med dig att göra!’’
’’Snälla... lyssna på mig...’’
Det var någonting med blicken som fick Remus min att mildra. Ögonen såg inte ut som en mördares. De såg sorgsna ut. Rädda. Ledsna. Förtvivlade. Remus tvingade sig själv att skärpa sig. Sirius var en bra skådespelare. Det visade hans handlingar tydligt på. Han hade låtsats var orolig, fast han visste att de... att de var döda... och det var hans eget fel. Han hade låtsats vara deras vän.
’’Jag förrådde inte Lily och James’’, upprepade Sirius, med ännu lägre röst. ’’Tänk efter, Måntand. Du vet att jag aldrig hade förrått de.’’
’’Du ljuger!’’ ropade Remus. Han tog ett steg framåt så Sirius var tvungen att backa. ’’Du har ljugit förr! Jag litade på dig!’’
’’Lyssna på mig! Snälla!’’
Remus stannade.
’’Du har min uppmärksamhet, och sedan kommer jag be dig gå.’’
’’Jag förrådde inte Lily och James!’’ upprepade Sirius, och han grät nästan. ’’Det var han... Pettigrew...’’
’’Peter är död! Du dödade honom!’’
’’Han lever!’’ skrek Sirius, men Remus spände greppet om kniven på ett så hotfullt sätt att Sirius tystnade.
’’Du ljuger!’’
Remus gick framåt så långt att Sirius backade in i väggen.
’’Se mig i ögonen’’, väste Sirius. ’’Du vet... du vet att jag inte gjorde det.’’
’’Vet du vad’’, sa Remus, med så ihopknipna tänder att det var knappt hörbart. ’’Jag tänker inte döda dig. Men jag vill att du lämnar mitt hus, nu, och aldrig någonsin söker upp mig igen.’’
’’Remus...’’
’’Nu!’’
Ilskan var tillbaka. Sirius ögon smalnade och Remus sänkte kniven.










Remus vaknade med ett ryck. Där var det. Drömmen han hade haft för så länge sedan. Fjärde augusti 1993. När Sirius var påväg mot Hogwarts för att döda honom... Pettigrew, även om alla trodde det var Harry... drömmen var exakt likadan som den hade varit den gången...

’’Han försökte berätta’’, viskade Remus ut i mörkret. Han satte sig upp i sin säng på Grimmaldiplan. ’’Han försökte berätta att det var Peter som...’’
’’Vad pratar du om?’’ hördes Sirius röst genom väggen från rummet bredvid.
’’Min dröm’’, viskade Remus nästan ohörbart.
’’Va?’’
’’Jag berättar imorgon.’’
’’Okej. God natt.’’
’’Godnatt.’’


’’Vad var det du svamlade om igår?’’ sa Sirius dagen därpå. Han och Remus var uppe tidigt – Remus skulle ge sig ut på uppdrag för fenixorden samma dag.
’’Åh’’, sa han. ’’Jag drömde en sak.’’
’’Så du pratade i sömnen?’’
’’Nej... jag har drömt det förut, för länge sedan... när du var på flykt, innan sanningen med Pettigrew kom fram.’’
’’Jaha...?’’ sa Sirius förbryllat och hällde upp kaffe i två koppar.
’’I drömmen så... var jag hemma... och du var där, du hade brutit dig in, och du försökte förklara sanningen.’’
’’Nu förstår jag inte så mycket’’, sa Sirius och räckte den ena koppen till Remus.
’’Du kom hem till mig, och du sa någonting om att det var Pettigrew som var skyldig. Att du inte hade förrått Lily och James.’’
’’Drömde du detta innan sanningen kom fram?’’
’’Jaa’’, sa Remus och tog en klunk av kaffet. ’’Och det aningen skrämmande är ju att det faktiskt var sant.’’
’’Mm’’, sa Sirius och satte sig mitt emot sin vän. ’’Det kanske har någonting att göra med att jag så gärna ville berätta för dig.’’
Han log.
’’Jag tänkte nästan döda dig också’’, medgav Remus. ’’I drömmen. Men jag...’’
’’...gjorde inte det?’’ avslutade Sirius och log.
’’Nä.’’
Han drack upp det sista kaffet och ställde koppen på diskbänken.
’’Jag måste ge mig av nu’’, sa han lågt. ’’Jag kommer antagligen tillbaka om max en vecka. Ta hand om dig.’’
’’Lycka till’’, sa Sirius. Remus nickade en avskedsnick, gick ut i hallen för att ta sitt bagage, och i nästa sekund hördes panget som signalerade att han hade transfererat sig.

Super bra♥Du skriver bäst på mugglis♥

superbra!

Tack :´)

ja det gör du!

Väligt bra kapitel!

Jättebrasuperawesomebäääääääst!

Kort och kasst, skrivet under 10 minuter på min spanskalektion... (oops)



Kapitel 68
Brev
juli 1995

Käre Sirius,
Jag är färdig med mitt uppdrag, men blir borta några dagar extra (inte för att jag ligger på sjukhus, som, ähum, vissa andra gör när de blir borta några dagar extra)

Sirius skrattade åt minnet.

En – som James hade sagt – ’’pantad idiot-häst’’ vid namn Dolores Umbridge har infört en ny lagstiftning. Detta fick jag reda på via en uggla från jobbet där det stod att på grund av den nya lagstiftningen får jag inte ha kvar mitt arbete. Dumbledore kanske har nämnt det, han bad mig nämligen ta kontakt med Sarah Dean för att försöka ändra på det nya beslutet. Det verkar tyvärr ganska omöjligt, men jag ska göra mitt bästa. Jag kan bara inte bli arbetslös nu också mitt i allt – det går inte. Jag får försöka lösa det här, på ett eller annat sätt.
Hoppas du och de andra mår bra –

/Remus


Sirius suckade. Idiothäxa. Vad skulle den lagstiftningen vara bra för?
Han bestämde sig för att skriva svaret på kvällen, om inte Remus redan var tillbaka då.

VADÅ KASST????, AWSOMEBÄSTSUPERMEGAJRJFEKRKHT DU ÄR BÄÄÄST, DETTA KAPITEL VAR ABSOLUT INTE KASST DET ÄR: LIKA AWSOME SOM VANLIGT!!!!

Suveränt