Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Jättebra!

Meeeeeeeeeeer!!!!!!
Har blivit beroende.... :3

Jag med!!

Vældigt bra

Tråkigt? :O Hur kan du säga så? DET VAR OTROLIGT FANTASTISKT UNDERBART JÄTTE SUPER BRA!! ♥

Det tkr jag mee!
Så är alla kapitlen!♥♥♥♥♥♥♥

Cassia Lestrange

När Teddy hade stängt kupé dörren efter sig så log Victoire brett och tittade u genom fönstret med en drömmande blick. Jag antog att hon satt och tänkte på min syssling, med tanke på hur mycket hon hade rodnat när hon hade fått syn på Teddy.
”Hur länge har du gillat Teddy?” frågade jag. Victoire tittade snabbt på mig innan hon rodnade och vände bort blicken.
”Vem Teddy menar du?” frågade hon. Victoire verkade helt plötsligt vara väldigt intresserad av en fläck på golvet. Hennes kinder var fortfarande blossande röda.
”Jag menar den pojken som precis fick dig att se ut som en kräfta i ansiktet. Lupin, vad det han hette om jag inte minns fel.” sa jag retsam. Victoire blängde surt på mig men när hon såg att jag bara retades med henne så slappnade hon av lite.
”Lova att inte berätta för någon.” sa hon allvarligt. Jag skulle precis svara när en äldre tjej stack in huvudet.
”Vi är framme om några minuter så ni måste skynda er att byta om.” sa hon snabbt innan hon skyndade iväg till nästa kupé.
”Oj! Hon var visst stressad.” sa jag och Victoire nickade instämmande.
”Men vi borde nog byta om.” mumlade hon och började gräva i sin väska efter sin klädnad. Jag gjorde samma sak om vi hade precis fått på oss våra skor igen när tåget stannade. Kupédörrar öppnades runt om i tåget och alla elever skyndade sig ut på perrongen. Jag och Victoire gick efter de andra eleverna ut till perrongen. Det var inte så kallt ute med det blåste lite kyligt. Jag rös till och drog kappan tätare omkring mig.
”Förstaårselever hitåt.” dånade en röst lite längre fram. Jag och Victoire skyndade oss mot rösten. Mannen som hade ropat såg inte riktigt ut som en människa. Han var otroligt lång och bred. Hans huvud var fullt av massa mörkt och rufsigt hår men under allt hår så syntes två vänliga svarta ögon. Jag, Victoire och flera andra förstaårselever gick mot honom och ställde oss framför honom för att vänta. Jag tittade nyfiket på de andra förstaårseleverna. Lite till vänster om oss stod det två identiska flickor. Båda flickorna var bleka med helt vita ögon. När jag tittade en gång till såg jag att det faktiskt hade blåa ögon. Det var bara det att ögonen var så ljusa att det såg ut som om de inte hade några ögonvitor. De hade också väldigt blont hår, jag tyckte att det såg ut som om alla deras färger bara hade runnit av dem.
”Jag tror inte att det kommer några fler.” brummade den stora mannen och vände sig om. Han började gå iväg och vi följde efter honom. Han hade så långa ben att vi nästan var tvungna att springa för att hinna med i hans takt. Vi gick in i en skog på en mörk och lerig stig, jag var nära att halka i leran flera gånger. Plötsligt glesnade skogen och vi kom fram till en sjö.
”Titta där framme ungar.” sa mannen och pekade ut över sjön. Jag följde hans blick och gapade av förvåning. Uppe på en klippa stod det stora slottet, jag kunde nästan känna hur magin strömmade ut från det.
”Det är fantastiskt.” sa en flicka en bit fram och de flesta mumlade instämmande.
”Just det, jag heter Rubeus Hagrid. Jag är professor på Hogwarts, men ni kommer inte att ha mig förens i tredje årskursen.” sa den stora mannen som tydligen var professor Hagrid.
”Inte fler än fyra i varje båt.” sa han och pekade på några båtar som låg och flöt i vattenbrynet. Jag och Victoire gav varandra en snabb blick innan vi sprang fram till en av båtarna och satte oss bredvid varandra. Två andra killar följde efter oss i båten. Båtarna började röra sig framåt mot Hogwarts.
”Jag undrar hur man väljs till elevhemmen.” sa Victoire fundersamt.
”Vet du inte det? Frågade jag förvånat. Mamma hade berättat det för mig bara några dagar efter att jag hade fått mitt brev. Victoire skakade på huvudet.
”Alla vägrade berätta för mig. När jag frågade Teddy sa han att jag skulle få ett stenblock att sväva.” sa hon. Jag skakade på huvudet, det var inte snällt av Teddy att säga så.
”Du ska bara prova en hatt, du behöver inte oroa dig.” sa jag lugnande.
”Vad heter ni?” frågade en av pojkarna som satt bakom oss. Jag vände mig om och mötte pojkens blick.
”Jag heter Cassia och det här är Victoire Weasley.” svarade jag innan jag vände mig tillbaka till Victoire.
”Ska jag prova en hatt?” frågade Victoire inte helt övertygad. Pojken knackade mig på axeln och jag vände mig om igen.
”Vad är det nu då?” frågade jag lite irriterat över att han avbröt mig och Victoire hela tiden.
”Du sa inte vad du hette.” sa han och flinade brett. Jag blängde på honom.
”Är du helt döv? Jag sa ju precis att jag heter Cassia” sa jag.
”Förnamn betyder ingenting nuförtiden, efternamn visar vem man verkligen är.” sa han och hans kompis nickade ivrigt. Jag himlade med ögonen och vände ryggen mot dem igen. Det fanns ingen chans att jag skulle berätta mitt efternamn för dem. Men så stelnade jag till, alla skulle antagligen få reda på mitt efternamn. Jag mindes vad min mamma hade sagt för några månader sedan: ”Någon av lärarna kommer bara ropa upp hela ditt namn och sen kommer du att få prova en hatt. Hatten kommer sedan att ropa upp vilket elevhem du kommer att tillhöra.” Det betydde att alla skulle få reda på vem jag är. Första kvällen. Mina oroliga tankar avbröts att vi var framme vid slottet. Vi gick ur båtarna innan vi började klättra upp för en stentrappa. Professor Hagrid öppnade en stor dörr av något träslag och vi gick in i skolan där vi skulle tillbringa sju år. Innanför stod det en man med runda kinder men ansiktet var vänligt.
”Välkomna till Hogwarts. Jag är professor Longbottom och jag är lärare i Örtlära och även elevhemsföreståndare för Gryffindor.” sa han. Jag stelnade till, jag kände igen namnet Longbottom. Jag var säker på att mamma hade nämnt något om dem.
”De fyra elevhemmen är Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Ni ska snart sorteras men vänta här tills jag kommer tillbaka.” sa han. Han log vänligt mot oss innan han gick iväg. För första gången var jag rädd, rädd på riktigt. Vad skulle alla andra tänka om mig när de skulle få reda på vem jag är. Eller snarare vem min mormor var.

braa, skriv mera

♥ dig och din underbara ff! Snälla du skriv mer

Jättebra!!!!