(PM)Jag hatar din blotta existens

Underbart bra♥ :'

Du skriver så sjukt bra!!!!! ♥ ♥ ♥ ♥

Bra

Jean
Tre veckor. Så lång tid hade gått sedan farmor hade dött och varken Jess eller Jean hade fått gå på begravningen. Bijous ögon är slutna och Jeans ögon har fått ett glasartat, dött utseende som vägrar försvinna. Som om Jean bryr sig!
Tåget saktar långsamt in farten för att göra sig redo för att stanna vid nästa station och Jean lutar huvudet mot handen och stöder armbågen mot den lilla fönsterbrädan som sitter under fönstret som är fläckat av sedan länge torkade regndroppar. Det stora örhänget i form av två silvervingar med en stor, röd sten i mitten dinglar i sin kedja och Jean ögon följer den pendlande rörelsen så gott det går i brist av annat att fokusera på. Det hade redan gått en timme, och det innebar att det var mer än lika långt till kvar. För att inte tala om att de skulle bli tvungna att byta tåg vid nästa station och vänta där i tre hela timmar på nästa tåg. Som om det inte räckte med att sitta i samma vagn som Jess…

Enligt den stora klockan på stationen har det bara gått en kvart sedan Jean gick av tåget och först satte sin fot på stationen. Det betyder att det fortfarande är två timmar och fyrtiofem minuter kvar tills deras tåg skulle komma. Jess hade, till Jeans stora glädje, försvunnit till andra sidan av den stora stationen i ett försök att komma bort från Jean. Känslorna vid tanke på det får honom att känna sig splittrad: han hatade att vara i närheten av henne, men han ville ha henne nära så att han kunde förpesta hennes liv. Han ville aldrig, aldrig någonsin se henne igen, men samtidigt ville han se henne lida på samma sätt som hon hade fått honom att göra.
”Wow, kolla killen!” hör Jean svagt att en röst säger. ”Det ser ut som om han just har klivit ut ur en fantasyfilm, eller hur? Så snygg!”
”Och så cool!” lägger röstens väninna till. ”Tror du att hans fågel är äkta?” Jean stönar inombords. Fan! Kunde de inte bara låta honom vara? Varför var alla alltid tvungna att kommentera hans alldeles för perfekta ansikte? Det fick honom att må illa. Hans ansiktsdrag fick honom att må illa!
”Ursäkta?” hör Jean en ljus röst precis bredvid honom säga. Jean vänder på huvudet och granskar personen framför sig.
Det är en kvinna, klädd i en knälång åtsmitande kjol och en urringad, kortärmad blus med fjärilsvingade ärmar i samma färg som den lila sten som hon bar runt halsen. Hennes läppar är breda och hennes ljust blå ögon är halvt slutna tack vare det breda leendet som just nu befinner sig i hennes ansikte. En slinga av hennes axellånga korpsvarta hår hänger ner över ena kinden, och med sin smala, spetsiga näsa och sina beniga fingrar ser hon ut som en person som alltid får sin vilja igenom. Jean höjer omärkligt ena ögonbrynet. Vad ville hon honom?
”Jag kunde inte låta bli att fråga, det är så sällan man ser… jaja, hur som helst, mitt namn är Elise Montgomery – ett av de största namnen inom modellbranschen. Jag la märke till ditt utseende och din figur, och du skulle passa utmärkt som modell. Säg mig, unge man, har du en önskan att bli känd? Det här jobbet kan ge dig precis allt som du önskar”, säger Elise och ler brett mot Jean.
”Nej tack”, svarar Jean och hans röst darrar av ilska. ”Ingenting i hela världen kan ge mig det jag önskar, så var snäll och nämn det inte.”
”Jag försäkrar dig om att det här jobbet kommer att ge dig både pengar, berömdhet, tjejer och fester i överflöd”, försöker Elise igen.
”Ta dina förslag och försvinn ur min åsyn”, säger Jean lågt. ”Jag är inte intresserad av det du kan erbjuda, så gå innan jag gör verklighet av det enda jag önskar av dig just nu: att se dig död!” spottar Jean ur sig och stegar iväg med skor som smäller mot stengolvet.
Varför blev det alltid så här? Varför kunde ingen förstå att Jean inte ville ha det? Han ville inte ha det som hans utseende kunde ge honom! Det förbannade utseende som hade förstört så mycket. Som gång på gång hade gett honom stämpeln freakshow. Som fick honom att förknippas med Jess, och som fick folk att säga ”de där två är verkligen lika som bär – som två fallna änglar!”
Jean faller handlöst mot en skrovlig vägg men lyckas få upp ena armen innan hans huvud slår i den skrovliga ytan. Hans ögon är vidöppna av chock och skräck och han andas stötvis i höga flämtningar. Det bränner under de undre ögonlocken och Jean knyter nävarna för att inte börja gråta. Fan, varför var han tvungen att verka så perfekt?!

”Är du verkligen säker på det här? Så mycket på en och samma gång… tycker du inte att det blir lite för mycket? Det kommer inte att få dig att se cool ut om det är det du tror”, varnar butiksbiträdet och Jeans ena mungipa kröker sig i ett glädjelöst leende.
”Åh, tro mig, det är inte det jag vill heller.”
Butiksbiträdet suckar högt. ”Som du vill då, men kom inte och klaga efteråt.”

sjukt bra

Du är duktig. Det är bra att du skriver så ofta. Annars brukar man få vänta en evighet. Jag läser men kommer inte kommentera något mer.

Jättebra!

Me luvs this FF!

Var är Jean :O

Awsome