Skriva av sig-tråden

Fick inte jobbet jag sökte Det känns ju lagom kul när de ska höra av sig inom en vecka och man får mejlet om att man blivit nekad mindre än två timmar efter intervjun? Oh well

Okej allvarligt Mikaela. Du har läst alla möjliga böcker. Böcker om våldtäkt, självmord, ätstörningar och mord. Men du klarar inte av en fucking fantasybok bara för att du har råkat bli kåt i en snubbe som du vet kommer dö?!
SKÄRP DIG UNGE. LÄS BOKEN NU. DU MÅSTE LÄSA DEN. DEN ÄR BRA. DET VET DU JU. DU ÄLSKAR JU DOM.
men han kommer dö. Jag vill inte det. Jag älskar honom.

okej. okej. argh.

jag var ute och gick och plötsligt ser jag en grupp tjejer och killar i min ålder längre fram. när jag kommer fram till dem så ser jag att de håller på och hånar en pojke och sparkar och slår honom.
jag blir såklart arg. jag känner alla dessa människor, de går i sjuan som jag gör.

jag går fram till killen som är "ledaren" och säger åt honom att gå och dö. alla skrattar.
då viskar jag till honom att han kommer ångra att han föddes och så sparkar jag honom i skrävet med knäet. han sjunker ihop i smärta och jag erbjuder en hand till den mobbade pojken och går iväg med honom

jag blir så arg när sånt här händer. varför finns mobbare över huvud taget?

Hej allihopa!

Det var så att jag har aldrig varit bra på att cykla. När jag cyklade var mamma tvungen att hålla i pakethållaren, för annars får jag panik och typ gör sönder cykeln . I alla fall, då kom ett gäng killar, typ två år yngre än jag och tog Solna cyklar och cyklade utan att hålla i sig och trixade. Då blev jag irriterad, och ramlade av cykeln. De skrattade jättehögt och sa: "man lär ju sig första gången". De försökte cykla på mig och allt, när jag ramlade, så snackade dom skit om mig och det. Det kändes inte alla bra, det var nära att jag skrek "Vad gör ni era j***a idioter! Till slut gick jag hem, och då gick de också, eftersom det ine fanns någon kvar att mobba.

Det känns inte bra! Jagr äldre, och jag slår vad om att de inte ens kan läsa (jättedåligt i så fall) och arter inte läste ut sjunde HP-boken på ca 3 timmar!



Vad tycker ni om det här?

Det var precis en kristen extremistgubbe på 59 år som skrev till mig på interpals.net och predikade om hur hemsk jag är som skriver om två män som älskar varandra.

Han jämförde homosexualitet med pedofili och tidelag.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Finns det verkligen så inskränkta människor? PÅ RIKTIGT?

Det var lite taskigt av honom att säga att du är hemsk.
Du är underbar, Kattuggla

Jag litade på dig. Du är ju ändå min bror. Jag trodde att du skulle finnas här. Att du skulle hjälpa mig ur alla svåra situationer. Jag trodde att jag fucking betydde något.
Jag trodde verkligen inte att du skulle knuffa ned mig, gång på gång på gång och bara titta på och skratta när jag bröt ihop.
Jag trodde våra syskonband kanske betydde något för dig. Tänk så fel man kan ha.
Jag är så trött på hur alla pratar om dig. Om hur trevlig och duktig du är. Du är ett svin.
Och vet du, jag tänker inte låta dig komma på varken mitt bröllop eller min begravning.
I för sig är det antagligen ett bra tag kvar till dom båda. Men ändå. Det spelar ingen roll hur många år som går, eller hur många förlåt du får ur dig. Gjort är gjort. Och jag kommer aldrig kunna förlåta dig.

Men du kanske har rätt. Jag är dum i huvudet. Ni skulle ha det bättre om jag inte fanns. Jag klär mig knasigt. Jag är helt jävla värdelös och misslyckad.

Okej så jag skrev till killen jag typ älskar på facebook att jag gillar honom. och alltså jag kunde inte berätta det för honom i verkligheten. kunde det bara inte.

Han svarade "Ok".

Ingen kommer någonsin gilla mig, för jag är socialt störd och ful och konstig och ful.

Jag saxar direkt från min blogg, eftersom jag fortfarande känner så:

Som vissa här säkert sett så har jag länge och väl sökt efter den där Pnasy. Kalla mig galen, kalla mig besatt eller t.o.m för stalker, jag dömer er inte.

Det som känns så dumt är nog att jag borde ge upp. Hon kan ju ha flyttat utomlands, ha skyddad identitet eller rentav dött.

Varför söker jag då fortfarande efter henne?

Jo, jag tror att hon fortfarande finns där ute, jag är 95% säker på det. Det var en tjej som betydde så mycket för mig under en väldigt turbulent period i mina tidiga tonår.

Jag var extremt mobbad i min lilla håla, där jag bodde fram till 2011. Dom gångerna jag var som mest ledsen så gjorde hon mig glad bara med sin blotta närvaro.

Det var synd att vi aldrig träffades IRL. Fast det är inte så konstigt när hon bodde typ 50 mil bort, och jag i sketna Hallstavik. Tåg var dels dyrt, och min hariga morsa skulle totalvägrat att släppa iväg mig.

Internet var tyvärr det enda som fanns att tillgå. Men vi hade trevliga samtal om ditt och datt.

Var jag kär i henne? Ibland, lite då och då. Distansförhållande var ju helt uteslutet. Vi var för unga och vi kände bara varandra genom internet. Det var ju dömt att misslyckas. Men det fanns iaf ett visst intresse för varandra.

Är jag kär nu? Nej, åtminstone inte än. Jag kan inte gå och bli kär i ett svunnet minne. Man ska leva i nuet, men även ha det förflutna i bakhuvudet.

Jag tror nog att det nog ska gå och finna henne, eller om hon finner mig. Om hon inte vill ha kontakt med mig så får jag acceptera det.

Men till dess ska jag nog inte ge upp hoppet.

MTEL Kom dit! I want to meeet yah!


---

Imorgon åker jag på festival. Ska bli jättekul men mitt hjärta längtar någon helt annanstans.