Life - Lupple & Medi PRS

"Jag minns nästan allt. Jag minns inte vem som bet mig. Men jag tänker fortfarande kalla dig för Mi. Det är så sött och elegant." Han såg på plåstret.
"Kan du be ågon komma upp med glass till mig?"

Hon log och satt helt stilla och såg efter honom och reste sig och omfamnade honom.
"Jag har saknat dig din drummel. Tur att jag hade Sammy annars hade jag gjort flera dumma saker." Hon suckade tungt och såg upp i hans ansikte.
"Kärleken gör en dum ibland."

Mi nickade sakta, leendes. "Jag vet, jag ville inte att du skulle minnas det. Det visade att du hade blivit biten flera gånger. Det var smärta i det minnet. "Viskade hon tyst och nickade sedan. "Självklart. " Log hon och pussade hans panna innan hon reste sig och gick ut till sina gäster och informerade köket att de skulle gå upp med glass till honom.

Gabriel skrattade glatt och nickade. "Jag har saknat dig med. "Viskade han och drog henne närmare sig och smekte henne ned över rumpan och upp mot hennes nacke. " Sammy kan man alltid räkna med. "Viskade han och nickade sedan. "Ibland, men vad gör det- den gör en också lycklig "Viskade han och kysste henne igen.

"Flera gånger? Hur har jag glömt det?" Han suckade.
"Säg inte något. Jag är fortfarande lite glömsk." Han log och smekte hennes kind. Han slöt ögonen och hade nästan somnat när ha hörde knackningen.

Hon flinade och gick vid hans sida.
"Din by är så vacker.." Hon såg barn leka och hon skakade på huvudet.
"Nej jag hade tänkt att bränna er huset, Klippa av håret och rymma." Hon såg på honom med en sorgsen blick.
"Derför förtjänar Sammy sin Luna."

Det var kökspersonalen som gick in i rummet för att servera glass till honom. "Mister Ethan. "Log en manlig servitör och serverade glassen till nattduksbordet.


Gabriel log, nickade och man kunde se hans stolthet. "Den är makalös. "Viskade han och smekte henne över ryggen. "Alla årstider gör den vacker. "Förklarade han för att snart tystna. "Olivia. "Viskade han och svalde hårt. "Det hade varit riktigt jobbigt om du hade gjort det. Jag hade blivit så ledsen. "Viskade han och nickade lätt. "De är ett vackert par." Sa han ärligt.

Han satte sig upp och tog emot skålen. Log tacksamt och nickade.
"Tack så mycket. Det smakar underbart."

Hon log och smekte hans finger och såg sedan på honom.
"Jo jag vet. Vet du vad som hände mig när jag var 15? Jag minns att något hände men inte vad. Jag var tvungen att flytta. Jag gick en vanlig skola."

"Miss Mi bad dig att ringa i klockan ifall du vill ha något mer. "Log servitören och pekade på klockan innan han gick ut ur rummet och ned till köket.

Orden, frågan fick Gabriel att stanna och han svalde hårt. Han mindes mycket väl vad som hade skett. Det fanns till och med märken kvar - ärr efter det. "Olivia. "Mumlade han och lösgjorde sig från henne. Undvek hennes blick och försökte samla sig. "Du vandrade in i skogen, på vårt ställe under en fullmåne. Jag hade ingen kontroll, jag växte till en alfa och var vildsint i många år så jag attackerade dig. Jag såg dig som ett byte, jag var helt och hållet varg. Det var katastrof, den blivande alfan hade attackerat den blivande väktaren. Din mormor valde att flytta dig för att inte jag skulle dödas. " Mumlade han och stirrade ned i marken.

"Okej. Tack så mycket. Säg till henne att jag byter rum snart. Jag vill sova i min säng." Han åt upp och reste sig och tog fumlande steg mot sitt rum och lade sig i den svala sängen.

"Och vad gjorde jag ute under fullmånen? Jag måste ha varit helknäpp." Hon smekte sin mage och såg upp.
"Men det var då. Jag förlåter dig som du kanske förstår och du men som straff måste du visa mig runt." Hon såg på honom med ett leende.
"Mina ärr pirrar liksom när du är nära. De bränner inte men de blir varma liksom."

"Vi meddelar det." Log personalen och såg honom vandra till sitt rum.


Gabriel ryckte på axlarna. " Inte vet jag, du ville kanske prata med mig. Några år tidigare hade jag ju sagt upp kontakten helt och hållet med dig med tanke på min förvandling. "Viskade han och ryckte på axlarna igen. "Eller så vandrade du bara runt. " Viskade han för att sedan möta hennes blick. "Förlåter mig?" Log han och sken upp. "Visa dig runt, vad vill du se först?" Frågade han men såg sedan nyfiket på henne. "Dina ärr? " Han lyfte varsamt upp hennes tröja för att se och rörde vid ärren och kände även han en slags ström mellan dem. Han tog snabbt undan handen och såg oroligt på henne.

"Jag tror inte det. Jag tror mormor sa något om andra häxo som inte hade något med huset att göra." Hon såg blev lite röd när han dog upp hennes tröja och log.
"De är vackra tycker jag. Jag har lärt mig att älska dem." Hon nickade och såg på honom.
"Det gör inte ont. Det är lite mysigt. Du vet den där känslan när man var liten och hade fjärilar i magen? Det här är lite mer intensivt och är vid hjärtat." Hon smekte hans kind.
"Det är ingen fara jag lovar dig det."

"De är vackra. "Viskade han och lyssnade. "Jag förstår. " Log han och kysste henne lätt och rättade till hennes tröja. "Nåväl, vi börjar väl längst bort. "Log han och drog in henne i skogen och ledde henne genom en genväg för att nå den bortersta marken.