PRS Lupple & Medi

"Blod?" Hon såg på honom och reste sig så häfftift att chokladen skvätte över hennes händer och hon knep ihop ögonen.
"Vems blod då?" Willow såg sedan på Maria och skakde på huvudet.
"Jag gör det inte."

Dorian såg på henne när hon reste sig snabbt upp och bet ihop käkarna. Han var inte förvånad men samtidigt visste han att det var bättre ifall hon visste.
Att bara få blod över sig utan att någon berättat måste vara värre. Kanske att hon skulle sabba ceremonin innan den var avklarad. Och han misstänkte att Lathan tänkte likadant.

Lathan studerade henne och knäppte händerna i sitt knä.
"En dödligt sjuk flicka. Hon har hjärntumörer. Det finns ingen chans att hon överlever. Alla tester har gjorts och många olika behandlingar nästan alla tror jag och hon vill inte leva mer. Hon har så ont. Hon lider." Sa Lathan i samma ton som tidigare och Dorian tittade chockat på honom. Om detta var sanning så var ju det mycket bättre än att de skulle kidnappa någon stackare.

Dorian såg på Willow, ville säga något men kom inte på en endaste sak utan vände bara ned blicken och studerade mattan.

Hon såg på Lathan och skakade åp huvudet.
"Nej jag vill inte att ni tar hennes blod. SNälla nej." Hon fick tårar i ögonen och tappade koppen och snubblade bakåt.
"Ni kan inte mena allvar att ni kommer döda för att få mig frisk."

Maria suckade och såg på sin man och såg på sin son.
"Sen är det en sak till vi måste tala om. Du kommer få dricka en speciell dryck. Du kommer känna dig som du druckit men det är bara örter. Snälla Willow vi gör det för din skull." Hon såg på sin man och suckade. Snabbt pratade hon på Italienska.
"Varför sa du sjuk? Flickan vi har är inte det och du vet det."

Dorian tog emot koppen innan den föll till marken och ställde undan den och kramade hennes hand höll inbjudande upp armarna ifall hon ville komma närmare och sätta sig hos honom. Men han tänkte inte tvinga henne. Dorian bet allvarligt ihop käkarna när han hörde sin mor och himlade med ögonen. Han hade dödat oskyldiga, ofattbart många men det var länge sen nu. Han hade väldigt svårt att döda någon alls som var mänsklig det vill säga. Men han visste att de ville få sin vilja igenom oavsett vad.

"Skulle jag sagt att hon är friskt och förväntas leva ett långt och hälsosamt liv? Med barn och barnbarn? Skulle det få henne att må bättre?" Sa Lathan tillbaka på italienska men tittade inte mot Maria och Dorian suckade argt.

"Hon är inte sjuk. Vi är villiga att döda för att rädda dig. Hade jag kunnat fly med dig skulle jag göra det. Jag är emot denna ceremoni men eftersom det är enda sättet att rädda dig så har jag inget val. Och de vill rädda dig. Utan tvekan. Men de vill även ha ditt blod. Efter ceremonin kommer du vara super stark. Om jag dricker en mun av ditt blod efter kommer det vara som att dricka av hundra starka och fullvuxna män. Jag förstår att du inte känner dig bekväm med detta Willow och jag önskar att du kunde slippa detta. Att du kunde bli frisk på annan väg." Sa han ärligt och slöt ögonen.

"Nej men det lät så hemskt nätr du sa det. " Maria såg på sin man och satte sig ner.

Willow stammade och sedan sjönk hon ner på golvet med en trött suck.
"Så hur många mirakelbarn finns det?" Hon såg upp på dem och var tårögd i ansiktet.
"Varför just jag? Varför och vem kidnappade mig?" Hon snörvlade och såg på Dorian.
"Hur länge kommer jag vara så stark? En timme eller fem minuter?"

Lathan såg på Maria och nickade.
"Kanske. "Sa han tyst på italienska och studerade sedan Willow.

Dorian såg på henne och smekte hennes arm försiktigt.
" Ett en gång var 500 år." Sa han ärligt och studerade hennes tårade ansikte. Han ville bara bära upp henne och springa iväg med henne.
" Jag vet inte men jag önskar att jag visste varför just du." Sa han och smekte hennes hår.
" Ditt blod. Alla vill ha ditt blod Willow. Varje vampyr i världen vill ha det. " Sa han ärligt.
"Länge." Sa han lågt.

Lathan såg på Willow.
"Personen som kidnappade dig är väldigt stark och väldigt grym. " Sa han och såg på henne med smärta i blicken.
" Resten av ditt liv. Men du kommer inte vara sjuk på samma sätt som du är nu." Sa Lathan och såg på henne.
"Du förstår att det finns vampyrer som använder människor som blodbank. Många skulle vilja använda dig som det." Sa han och Dorian såg på sin far. Var han tokig? Varför skulle han dra upp det där nu?

Hon bet ihop läpparna och torkade bort tårarna och såg bort. Tog tillbaka sin arm och lade dem om sig.
"Jag ska sova på saken." Hon viskade fram det och reste sig tyst och började gå mot dörrarna och försvann upp.

"Stakare." Maria såg efter henne.
"Låt henne vara en stund Dorian Men håll dig nära. Jag ska tala med Alexander om några saker."

Dorian såg på Willow och nickade. Följde henne med blicken och såg sedan på Maria.
"Hon har en värdelös dom." Sa han argt innan han reste sig och gick in till köket och tog med sig blod upp och satte sig utanför rummet och började dricka.
Han slöt ögonen hårt men fokuserade sina sinnen för att vara säker på att hon var säker i rummet.

"Inte om du är med henne."

Hon knackade på hos Alexander och öppnade.
"Alexander får jag prata med dig om Willow?" Hon lade armarna i kors och bet sig i läppen.
"Har du allt du behöver hos oss? Annars måste du fixa det och göra i ordning hennes extra rum."

Dorian morrade argt mot blodet. Inte om han var där? Vad var det för lögn? Han ville så gärna springa av sig men tvingade sig att sitta kvar. Hon kanske skulle behöva honom.

Alexander vände blicken mot Maria och såg på henne.
"Vad pratar du om kära vän?" Sa han och studerade henne fundersamt.