prs yehet & kkaebsong

"Snälla säg inte sådär.. Det är inte som att jag vill fixa dig Zihao, jag vill hjälpa dig, Lupin också. Kan jag ge dig ett litet exempel?" Joshua biter sig fundersamt i läppen medan han än en gång pillar upp sina nagelband. " Om jag skulle vilja fixa dig skulle jag inte ha kontaktat Lupin. Det finns ingenting som är fel på dig förutom all självhat. Välmåendet är ju det viktigaste, vi vill bara att du ska vara glad, och kunna kontrollera olika aspekter i ditt liv.. förstår du vad jag menar?" Kanske det hela låter för flummigt, Joshua vet inte. Men han hoppas innerligt att Zihao åtminstone förstår poängen. "Du borde göra det för dig själv, inte endast om jag ger dig en andra chans." Viskar sextonåringen och skakar lite på huvudet. "Men helt ärligt har jag tänkt mig tanken.. även om det inte är mycket att förlåta."

Försiktigt, tog Zihao tag om Joshuas händer.
”Här sitter du och pratar om att jag hyser agg mot mig själv medan du petar upp dina nagelband”, mumlade han och sänkte blicken. ”Det är inte särkillt betryggande hoppas jag att du inser”, fortsatte han och kunde inte låta bli att dra på munnen. Egentligen var det väl nästan komiskt att Joshua satt och pratade om att söka hjälp för självhat när han själv höll på på det sättet han gjorde. ”Och förresten då tycker jag att min kontroll har förbättrats, även om den inte reformerats till någonting direkt bättre.” Vilken urusel lögn, han hade allt annat än ett grepp om sig själv. Förhoppningsvis var det inte tillräckligt uppenbart för att Joshua skulle märka det.

Ett litet leende sprider sig över läpparna när Joshua ser ner mot sina händer som ligger gömda i Zihaos. Han har saknat den andres kontakt.
"Jag jobbar på det," försäkrar sextonåringen och höjer blicken mot slytherineleven. Han försöker att respektera sig själv och sina kroppar, men det är väldigt svårt. "Jag tycker du också borde ge det en chans." Tomt ser Joshua på Zihao, märker lögnen som sipprar ut ur läpparna. "Du så just att folk tror att du tappat förståndet. Jag tänker inte tvinga dig, jag menar det kan jag inte. Men jag är säker på att du kommer ångra dig om du inte åtminstone försöker."

Att sitta så otroligt nära Joshua, som han saknat ofantligt mycket, utan att kunna dra in honom i sin egen famn, kändes väldigt frustrerande. Zihaos muskler ryckte till om och om igen, vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt att hålla armarna borta.
”Tro mig, jag har tappat förståendet”, andades sjuttonåringen och bet sig hårt i läppen. ”Och jag är glad att du försöker komma över självhatet, men just nu är allt jag kan tänka på dina läppar och hur mycket jag vill dra dig till mig”, rabblade han sedan vidare och fick med ens lite färg på kinderna, som nyss varit närapå gråa.

"Kanske det är något som vi kan ändra på," påpekar Joshua, även om han kanske inte är redo för att bli tillsammans med någon just nu, vill han åtminstone hjälpa Zihao. Och med det inkluderas förståndet som måste komma tillbaka. Orden sjuttonåringen kommer för snabbt för Joshua, får kinderna att hetta till och blicken glider än en gång ner till sina händer. "Zihao.. Jag vet inte om jag är redo för ett förhållande. Med någon, överhuvudtaget." Viskar sextonåringen och låter fingrarna nudda vid sina egna läppar, som ber att bli rörda av den andres. " Men helt ärligt, skulle jag inte ha något emot om du gjorde det."

”Nej, jag vill inte pressa dig att göra någonting du sedan kommer ångra”, sade han med stora ögon och skakade hastigt på huvudet. Det var det sista Zihao ville göra, även om han själv gärna följt sina egna begär och pressat läpparna mot Joshuas. Han ville bara inte göra det, hela kroppen skrek efter sextonåringens närhet och beröring. Men det var tvärt förbjudet, inga undantag - hur gärna han än ville bryta mot reglerna.
”Ta din tid, det finns ändå ingen annan jag kommer vilja ha, någonsin.”

"Du pressar mig inte," försäkrar Joshua med ett svagt leende innan han försiktigt reser lite på sig, låter handen finna Zihaos kind och själen försvinna i den äldres mörka ögon. Orden får sextonåringen att skaka på huvudet, det tror han verkligen inte på. "Jag tror du kommer hitta någon annan mycket bättre än mig förr eller senare." Viskar Joshua med ett bittert leende, bara tanken gör honom ledsen. Men ändå förstår han att Zihao är sjutton, klart han kommer ha andra önskningar än vad Joshua kan ge. Det är bittert, men sanningen. Sextonåringen orkar inte ljuga för sig när det kommer till det. "Men just nu, tänker jag bara ta vara på tiden." Försiktigt låter han sina läppar snudda vid den andres.

I fler veckor hade Zihao väntat på det här ögonblicket: ögonblicket när deras läppar åter mötes. För den första gången på alldeles för länge, kände sjuttonåringen sig alldeles varm inombords. Han hade aldrig trott att han skulle få uppleva den känslan igen, vilket gjorde hela situationen överväldigande. De darrande armarna slingrade sig omkring den yngres kropp, fann sin väg upp till det silkeslena håret.
”Du kanske tror att jag kommer göra det, men jag vet att det inte kommer ske. Aldrig”, mumlade han och lutade sig bakåt en aning för att få sig en ordentlig titt på Joshua. ”Vargar har sällan samma partner livet ut, men du kan ge dig fan på att jag tänker ha det.”

Värmen stiger över kroppen, hjärtat skriker av lycka medan hjärnan är kluven på om han gjort rätt. Händerna bilar vid Zihaos axlar medan Joshua lutar pannan försiktigt mot den andres med ögonkontakten stark.
"Snälla säg ingenting du inte kan lova.." viskar Joshua och kniper ihop ögonen, nej efter vad som hänt med hans tidigare förhållande funkar det inte att tro på någonting sådant. Vilket är lika bra det, då är han inte lika naiv och lätt tillgänglig. Sextonåringen låter blicken vila på Zihao i tystnad när han börjar prata om vargarna och deras partners. "Vi är väldigt unga för att säga något sånt, du förstår det va?"

”Unga och dumma, tro mig det vet jag redan”, försäkrade Zihao och drog försiktigt fingrarna utmed Joshuas ansikte. ”Jag bryter aldrig ett löfte och för att vara riktigt jobbig, så måste du erkänna att jag inte direkt gjort det heller”, sade han sedan. Även om han släppt sextonåringen rent fysiskt ett tag, hade han inte gjort det psykiskt en enda sekund. Med största sannolikhet skulle han aldrig kunna göra det - han var på tok för fäst vid det laget. Det måste vara riktig kärlek om han inte kunnat ge upp den andre med tankarna, trots att de inte sett varandra på över två månader. Vad annars kunde det vara?