wolfy & rollspelare prs

Jonathan ansåg henne inte ha någon anledning att tacka honom, han själv var ganska besviken på sig själv. Han borde ha gjort något mer och inte ha låtit henne ta hand om sig själv. Hur klumpig fick man vara? Han stannade upp för att ge henne en kram. Än en gång önskade han att det fanns något han kunde säga, försäkra henne om att allt skulle bli bra. Men tyvärr var det något han inte kunde göra och det irriterade honom enormt.
”Förlåt,” mumlade han och sökte efter ögonkontakt.

Cleo rynkade lite på pannan när han stannade men suckade nöjt. Hon besvarade hårt kramen och tryckte ansiktet mot hans hals. Hon tittade försiktigt upp på honom när hon hörde vad han sa. Hon fattade inte alls vad han bad om ursäkt för. Hon hade varit dum att tro att något mirakulöst skulle hända, den enda man kunde skylla på var henne själv. Hon log uppmuntrande mot honom och skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sade hon lugnt och kysste snabbt hans läppar.

”Det är det visst,” envisades han. Jonathan ansåg det i alla fall vara hans fel. Han borde ha läst av situationen bättre. Det hade inte varit rätt att ta med henne hit, hon hade inte varit beredd på att se Ben så här än. Djupt besviken på sig själv rätade han ändå på sig. Han skulle ha tid senare för att skylla på sig själv. Nu behövde han se till att muntra upp Cleo och se till att hon hade allt bra.
”Vill du åka någonstans mer?” Annars tänkte han be beskyddarna att köra hem.

”Jag vet några sätt du kan gottgöra mig på.” Log hon roat och smekte hans mage och neråt. Hon ryckte sedan på axlarna och log för sig själv. Hon var ganska bra på att glömma sina egna känslor och avlägsna sig från allt negativt. Hon hade blivit väldigt van sedan barnsben då hon sällan kunde prata med någon om hur hon mådde. ”Vi kan göra vad du än vill.”

För ett ögonblick såg han överraskad ut, det var nog bland det sista han förväntat sig att hon skulle säga, men det dröjde inte länge förrän ett leende växte sig fram på hans läppar.
”På det viset,” kommenterade han tyst och tog hennes händer i sina. Han förde upp dem till hans läppar för att kyssa fingrarna i tur och ordning innan han tog med henne till bilen.

Cleo höjde ena ögonbrynet och kramade lätt om hans händer med sina. Hon fnittrade till och gick efter honom till bilen.
"Seriöst nu, tack för att du tog hit mig. Jag behövde se det här." log hon och kramade hårt om hans händer innan hon satte sig i bilen.

”Menar du verkligen det?” Jonathan klev in i bilen och gav beskyddaren som satte sig bredvid honom ett hastigt men vänligt leende, innan han vände sig om mot Cleo igen. ”Jag känner mig som en hemsk person som tog dig hit, det känns inte som om det var rätt stund och att du var, är, redo.”

"Hellre chockad än besviken." log hon och ryckte på axlarna. Hon kurade in sig i hans famn och kysste hans käke några gånger. Hon ville inte lägga mer tid på det så hon log stort mot honom. "Så, vad ska vi göra?"

Cleo hade en poäng i det hon sa men han kände sig fortfarande besviken på sig själv. Mycket så här i efterhand kunde han inte direkt göra, annat än att få henne på andra tankar.
”Vi åker hem.” Han lutade sitt huvud mot hennes med ett hemlighetsfullt leende på läpparna.

Hon nickade lite och slöt ögonen en stund, hon kände sig väldigt sliten och trött.
"Är det långt dit?" frågade hon och smekte hans bröstkorg. Hon hoppades tyst att det skulle ta en stund så hon kunde ta en snabb tupplur.