Allmänt rollspel! {HP}

Cassandra såg Adeleine stå och duellera med hennes far. Med rädslan dunkandes i bröstet rusade hon bort mot dem. Det var hennes strid, inte Adeleines.
"Låt Leine vara!", ropade hon högt för att överrösta de trollformler som kastades runt omkring dem. Hon såg hur hennes pappa ryckte till och tappade fokuset på Adeleine och Cassandra skickade snabbt en besvärjelse mot honom och hans stav flög iväg mot Cassandra.
"Du valde fel sida!", fräste han och Cassandra gav honom en mörk blick. Hon kollade sig omkring för att inte missa något hot innan hon svarade.
"Kommer från rätt person! Lamslå!", ropade hon snabbt och han föll medvetslöst ned på marken.

"Tillsammans", svarade Damon. Han drog ett djupt andetag och gick sedan med ostadiga steg fram mot dörren. Där ute rasade redan flera strider, och deras tidigare gömda stuga var nu blottad av de dödsätare som hade arbetat för att hitta gömda ställen.

Adeleine började duellera med en annan dödsätare. Hon hade aldrig träffat honom förut, men han var mycket större än henne. Han spände sina mörka ögon i henne, och snärtade häftigt med sin trollstav. Adeleine förstod snart att det var en av de farligaste dödsätarna. Hon hann knappt försvara sig själv.
"Lamslå!", ropade han, men missade precis.
Adeleine höjde sin trollstav och rörde armen snabbare än hon någonsin gjort. "Locomotor Wibbly!" Dödsätaren snubblade till. "Incendio!". Väggen bakom Adeleine sattes brand, och den spred sig snabbare än hon hunnit reagera. "Avada kedavra!", skrek han, och Adeleine hann precis slå bort besvärjelsen. "Protego!". Hon pustade ut när en stor, genomskinlig vägg restes mellan dem.

Cassandra stannade upp och samlade sig själv efter mötet med hennes far. Hon han inte stå still särskilt länge utan upptäckte ganska snabbt att en dödsätare kom springandes mot henne i snabb fart.
"Här får dun din lilla blodsförrädare!", tycktes han ropa och en besvärjelse med grönt ljus kastades mot henne och hon hoppade snabbt undan. En våldsam duell startades, besvärjelser kastades mellan dem och direkt när hon hade hunnit slå bort besvärjelsen och skickat en ny kom en annan farandes. Ganska snabbt fick hon övertaget då dödsätaren använde samma besvärjelser hela tiden och det var lätt att beräkna vad som skulle hända, men hon blev allt tröttare och tröttare.

Anthony rörde sig hastigt mot slottet, som stod ännu mer i lågor än tidigare. Hjärtat dunkade hårt i bröstet, och hans väg blev snart blockerad av flera dementorer. Han skulle aldrig kunna övervinna dem alla helt själv.
"Expecto patronum", ropade han, och en silvrig lokatt sprang genast framåt mot de svarta figurerna.

Damon följde hastigt efter Anthony och lät hans patronus träda fram ur staven. Väl vid slottet var striderna ännu värre än vad Damon hade förväntat sig, överallt låg det döda kroppar och han huttrade till när han insåg att han kände igen många från den korta tid han hade spenderat i slottet. Han kollade sig runt, gömd av en stor stenpelare och försökte se om han hittade någon av tjejerna. Ganska snabbt såg han en skymt av ett silverblont hår och efter att ha sett en skymt av ansiktet såg han att det var Cassandra som var fullt uppe i att duellera med en dödsätare. När han försäkrade sig om att hon inte var i fara skyndade han sig för att hjälpa en femteårselev som såg ut att behöva hjälp.

Ett gällt skrik hördes, och han vände chockat huvudet åt hållet ljudet kom emot och såg Cassandra falla ned mot marken. Han ville rusa fram mot henne men då han var upptagen med att slåss mot dödsätaren kunde han inte göra annat än att höra skriket avdunsta.

Anthony skyndade in i slottet, och hans hjärta sjönk när han fick syn på Cassandra, stilla liggandes över golvet. Han skyndade sig fram mot henne och satte sig på huk. "Cas?", undrade han oroligt och ruskade om henne. Hon blödde från tinningen, och riktade sin trollstav mot såret, som slutade blöda på en gång.

Cassandra jämrade sig och öppnade ögonen. Smärtan avtog för varje sekund som gick och hon såg in i Anthonys ögon.
"Tack", mumlade hon. Hon reste sig snabbt upp då det inte var det smartaste att ligga kvar på marken mitt i en krigszon och hon stönade av smärta. "Det gör ont, men jag klarar mig", sa hon sedan och tog upp staven som låg på marken.

Blev inte nöjd med mitt förra inlägg, så jag skriver om det. x)
~~
Anthony
Anthony nickade lättat och rättade till sin mantel som hade legat snett. Han kände av en mörk skepnad i ögonvrån och vände sig instinktivt om med ett fast grepp om trollstaven.
"Lamslå!", ropade han, och mannen sjönk genast ner på det kalla golvet. Han växlade en blick med Cassandra innan han hukade sig ner bredvid mannen och drog undan masken på honom. Hans hjärta slog över ett slag. Det var en av MACUSA's mest uppsatta aurorer, Kent Brawmore. "Det är inte sant", muttrade han. Han kom inte på någon annan anledning till Kents svek, förutom att han helt enkelt var under imperiusförbannelsen. Han hade nämligen ägnat en stor del av sitt liv till att bekämpa svartkonster. Anthony reste sig upp och ställde sig bredvid Cassandra igen.

Adeleine

Adeleine kämpade sig igenom korridorerna i jakten på Jane. Hon var full av oro. Egentligen borde hennes syster ha lämnat slottet nu, men ingen lärare hade sett henne vid portarna. Dessutom tänkte hon på Ethan. Hon hade sett Damon och Anthony. Vart höll Ethan hus, och mådde han bra? Hon skakade av sig farhågorna, och skyndade sig vidare. Hon pustade ut när hon fick syn på Jane längre fram, men lugnet försvann lika fort när hon insåg att Jane duellerade med en av de största dödsätare Adeleine någonsin sett.
"Petrificus totalus!", ropade hon, och dödsätaren föll baklänges. Adeleine pustade ut och lade sin hand på Janes axel. "Vart har du varit? Du skulle ha lämnat slottet förlängesedan!", Adeleine styrde Jane mot närmsta utgång, men skrek till när hon såg ett grönt och rött ljus missa henne och Jane med några centimeter. "Jane, spring härifrån", beordrade hon.
"Men..."
"Inga men, jag klarar mig."
Jane sprang iväg, och Adeleine reste sig upp efter att ha duckat undan ljuset. Hon såg ingen framför eller bakom sig i korridoren, men hon kunde höra tunga, otrevliga andetag bakom hörnet.
"Du kan sluta kämpa, Winter. Din fasters lidande hade slutat tidigare om hon lyssnat på oss." En man dök upp, och Adeleine backade långsamt. "Lamslå!", utbrast hon, men dödsätaren slog ner hennes besvärjelse med en simpel snärt på sin trollstav.
"Crucio", sade han, men Adeleine lyckades ducka undan innan han träffade henne. "Sectumsempra", ropade han, två gånger. Den första träffade henne i axeln, och hon bet sig hårt i läppen för att inte skrika. Den andra lyckades hon stoppa med en komplex snärt med staven.
"Jag ser att din pappa lärt dig ett och annat. Så synd att han aldrig kommer kunna skydda dig helt." Han flinade.

"Kände du honom?", frågade Cassandra och kastade en blick mot mannen som låg på marken. Striderna utanför slottet var nästan över nu då dödsätarna hade tagit sig igenom försvaret utanför. "Vi kanske borde gå in och hjälpa till", mumlade hon sedan och log sorgset mot Anthony. Hon kände hur tårarna trängde sig på, detta kanske var sista gången hon såg honom då de förmodligen skulle tappa bort varandra i stridens hetta.

Anthony
"Inte personligen.. Men han var en av MACUSA's största aurorer.." förklarade han med en suck.. "Ja, det borde vi nog.." Anthony lade sina armar om Cassandra. Han pressade sina läppar mot hennes panna. "Vi kommer fixa det, okej?"

Adeleine

Adeleine kände hur varmt blod strömmade ner för hennes axel, och hon fick det allt svårare att rör armen. Turen var dock på hennes sida, och dödsätaren föll medvetslös ner till marken. Adeleine andades ut och sprang tillbaka till ingången. Hon fick syn på Anthony, och Cassandra. Oron steg allt mer när hon inte fick syn på Ethan någonstans. Hon sprang fram till dem. "Har du sett Ethan?", undrade Adeleine, mer riktat mot Anthony. Han skakade på huvudet. "Tyvärr inte", sade han.