The living dead(Dragon Fantasy)

Alex lutade sig mot honom, hon bet ihop för att inte gråta och skakade på huvudet.
"Nej." fick hon ur sig och sedan kom tårarna hon hållt inne så länge. Hon kramade om Otto hårt och lät dem falla.

Otto hyschade lätt och kramade om henne tröstande. "Såja" mumlade han. Han torkade hennes tårar sen och såg ömt på henne. "Jag vet att Mark jobbar mycket...Men...du har alltid mig...". Han smekte lätt hennes kind. "Om du inte hade Mark så skulle jag fråga ut dig" mumlade han sen.

Alex stirrade på honom chockad för stunden av hans ord.
"Du, va?" hon fattade det inte, att fråga någon ut var så långt ifrån detta stället man kunde komma. Hon var redan gift utan att ha ett ord med i lagen. Otto kände så för henne? Hon visste inte vad hon skulle säga men hon hade slutat att gråta.

Otto nickade sakta. "Men jag vet att det är omöjligt här". Han släppte henne och vände sig om. Han borde inte ha sagt något alls, han hade ingen chans, hon kanske inte ens gillade honom? Han återgick till sin planta i tystnad.

Alex sa inget på en lång stund innan hon kom och la armarna försiktigt om honom.
"Du gör att mitt hjärta delar sig itu." mumlade hon sorgset. Hon kände att hon gillade dem båda, men det kändes också som att Mark svikit henne.

Otto vände sig mot henne igen. "Jag kan säga detsamma...För jag kan aldrig få dig". Han kände sig frustrerad över det. Men han kramade om henne.

Mark hade nu äntligen lyckats jobba till sig sängen, kläderna och även en flaska med vin. Han hade lämnat allt i deras rum och även städat iordning fint och tagit dit mat. Han hade sedan börjat bege sig mot växthuset, för att överraska Alex.

Alex drog sig försiktigt undan med tårdränkt ansikte och försökte le svagt. Hon visste knappt vad hon tyckte eller kände längre. Hon ville inte få osämja mellan männen eller mellan henne och Mark. Han hade väl knappt märkt hur hon mådde, att hon inte åt. Hon hade gömt sig i de stora kläderna och de träffades knappt.

Otto såg på henne. Han hade redan gjort bort sig, han hade inget att förlora. Han ville bara göra det en gång, sedan skulle han lämna henne ifred. Han la försiktigt armarna om henne och trots hennes tårar kysste han henne mjukt.

Mark kom då in i växthuset. "Alex..." började han säga med glad röst då han såg vad som hände. Han stelnade till, bleknade och bara stirrade på dme.

Alex var förvånad av kyssen men drog sig inte undan, inte försen Mark kom. Vad gjorde han ens här?
"Mark." sa Alex förfärat och stirrade på honom, rädd.
"Det är inte som du tror." sa hon bedjande och tårarna steg upp i hennes ögon.

Mark stirrade på dem tillbaka, han såg inte arg ut, bara väldigt sårad och sorgsen. "Alex...Otto......". Han sa inget mer utan vände dem ryggen för att dölja tårarna som dök upp.