(ORP) Hide, run, survive

Ellie:
"Uh.. Kan du ta över?", frågar jag Olivia.
"Jag måste kolla till Cate"

Olivia:
Tar över och ler.
"Klart jag kan.", säger jag. Efter en stund är allt färdigt, och jag räcker över en till Marbelle. När jag tittar på henne... Åh.. Jag vill bara ta hennes ansikte och pressa hennes läppar mot mina. Jag tittar snabbt undan.

Marbelle
Jag reser mig försiktigt upp. Kollar mot platsen där Max satt. Ingen där. Ser mot buskarna där Olivia skymtade skuggan. Ingen där heller. Jag sväljer hårt, kastar en blick över axeln för att se om allt är under kontroll och går emot huset. I dörröppningen hör jag Max röst.
- Nej, snälla... Jag rusar dit. Han står i badrummet. Jag kastar mig om halsen på honom.
- Gud vad skönt att du är okej. Mumlar jag. Han lösgör sig försiktigt ur mitt grepp och går mot dörren, stänger och låser den.
- Vad gör d... Börjar jag men han avbryter mig genom att ta ett mjukt tag om min nacke och kyssa mig. Jag blir så överumplad att jag bara står där. Han skrattar mot mina läppar, men det är inte ett vänligt skratt utan kallt, hårt. Det är först nu jag känner det vassa föremålet som ett lätt tryck över den ömtåliga huden på min hals. Jag drar mig försiktigt undan en bit. Hans ögon är grymma, de har frusit till is och rädslan väller över mig. Jag försöker backa men han trycker föremålet hårdare mot min hals. Jag stannar tvärt.
- Ett enda skrik, ett enda flyktförsök och jag gör det. Viskar han och jag vet att han menar allvar.
- Men Max, vad..? Han skrattar hårt.
- Max? Tror du verkligen att Max har överlevt? Tror du verkligen att han i så fall hade hittat er. Du är naiv, Marbelle. Och det kommer att bli din död. Det är nära att benen viker sig. Jag anstränger mig för att inte börjar hyperventilera och ser på honom med uppspärrade ögon.
- Snälla? Han bara ler och trycker det vassa föremålet hårdare mot min hals.

(Dun dun DUN)

(DUN DUN DUN)

Olivia:
Smyger efter Marbelle. Jag knackar lätt på toalettdörren.
"Marbelle?", säger jag, och känner efter i fickan. Jag känner något vasst, och förstår att det är kniven. Pistolen måste vara i andra fickan. Inte för att jag tror jag behöver dem, men jag vill inte tappa bort dem.

(Måste äta nu, skriver sen)

Olivia:
Det är något med hennes röst. Jag tar upp kniven, lirkar försiktigt upp låset, och öppnar dörren på glänt.
"Max..?", viskar jag hest. Jag skyndar mig att ta upp pistolen och riktar den mot hans huvud.

(Okej låtsas att mitt inlägg fortfarande står där)
Marbelle
Han låter föremålet, som jag ser är en glasskärva, vandra längs mina läppar. Det rinner något varmt in i min mun. Det smakar järn.
- Tror du att jag bryr mig? Säger han överlägset. Hon kommer att dö innan du hinner skjuta.

Olivia:
Du måste... Annars kommer Marbelle att dö... Jag kastar en sorgsen blick mot Marbelle.
"Förlåt..", viskar jag och pressar fingret mot avtryckaren. Jag blundar, och trycker.

Marbelle
Jag skriker när hon trycker av pistolen samtidigt som glasskärvan skär in i min hals. Det är så lätt, min hud är så tunn och mörkrött blod pumpar ut ur såret. Han faller till golvet och jag sjunker ner på knä, pressar händerna mot såret men blodförlusten är redan så stor och yrseln griper tag i mig, drar mig i en spiral neråt, neråt, neråt. Jag sjunker ihop på golvet, är redan långt därifrån.