Prs(Dragon Fantasy)

"...Pkej." sade Uriah tillslut och ställde sig upp. Han lade en arm runt Minas midja ifall hon behövde stödja sig mot honom så fick hon det. Deebörjade gå mot huset som än var helt tyst.

"Jag klarar mig, det är bara ryggen." log Mina svagt och öppnade dörren till hennes barndoms hus, hennes barndoms plågor.

Uriah nickade långsamt och följde henne. Han sa inget, men han ogillade starkt att vara i huset. Inne där var det helt knääptyst. Uriah ryste.

De kom in i sovrummet där fann de hennes far tillsynes död på golvet, svagt hostandes, Keiron var försvunnen.
"Far." ropade hon och föll på knä vid honom. Vad hon inte märkte var den glödande blick han hade.
"Min vackra dotter." sa han ömt så som han aldrig haft och smeker hennes hår då hon tar hans hand med tårarna rinnandes. Att manipulera sin dotter var han expert på och han visste att ha makt över henne, han var inte ens skadad.

Uriah, som också gått på att fadern inte kunde göra någon skada, sprang iväg till de andra rummen och letade efter Keirin. Uriah fann honom ligga sårad på golvet i ett rum på övervåningen.
"Hennes far! Han är oskadd, gå till Mina nu!" hostade han så fort han såg Uriah. Uriah rusade nerigen.

Mina låg under fadern med hans hand om sin hals och försökte få luft. Mina var blek nästan vit och verkade benig, mager på något vis. Fadern höll på att suga ut hennes livskraft, få den själv, bli ännu starkare, ta över Olympen härska där som Kronos lovat.

Uriah fick syn på en skärp som låg på golvet lite bakom. Hans ilska gjorde honom starkare å ett sätt han aldrig förr känt. Ingen skulle få skada Mina! Han tog tag i skärpet och sprang mot fadern. Rakt över ryggen slog skärpet, vilket fick fadern att vråla högt av förvåning. Det var inte en lång stund, men den tid Uriah behövde för att kunna knuffa bort fadern från Mina. Efter all träning med Mina lyckades Uriah faktiskt få omkul honom, till och med hålla fast honom och få in ett par slag i hans ansikte. Men snart var fadern över dem och Riah var redan helt nerblodad. Trots att han snart var trött och ilskan tvinade bort fortsatte han kämpa, för Mina.

Mina rörde sig inte på ett långt tag men snart hade det som kallades livskraft kommit åter. Fadern hade inte helt lyckas och hostande tar hon sig upp och ser förfärat på vad som sker. Hon tar sig darrande upp på fötter, "Uriah? Far?" får hon ur sig, hon vet inte vad hon skall göra.

Uriah låg tryckt under fadern som höll ner honom hårt mot golvet och slog honom med ena handen. Uriah stönade av smärta. Så såg han ett tillfälle då han var fri att göra vad som helst och han lutade sig fram och bet tag i faderns hals. Fadern skrek och försökte slita sig loss men Uriah hängde kvar. Ju mer fadern slet sig desto mer blod sprutade det och snart lossnade en hel bit av hans hals. Han vrålade omänskligt högt. Uriah spottade äcklat ut faderns hals och flög på honom med en sådan kraft att fadern föll ihop. Keiron kom plötsligt farandes. Bland allt blod kunde Uriah bara vagt urskilja hur Keiron slängde upp Mina på sin rygg och for iväg.

Mina var som fastfrusen då allt skedde än ville hon hjälpa Uriah än ville hon hjälpa fadern. Det var först Keiron fick upp dem på ryggen hon reagerade och höll i Uriah så han höll sig kvar. Hon såg efter fadern han var troligen inte död vilket Mina var glad åt fast det skulle vara hennes ända räddning.