Skriva av sig-tråden

Kram fina du.

Det känns.... Som att jag är personen som alltid kommer att bli lämnad förr eller senare. Folk tröttnar på mig och jag vet inte vad jag gör för fel? Som att folk tröttnar på smaken efter ett tag. Det har varit så jämt, ända sedan jag var liten. Kan jag aldrig få stanna hos någon? Kan jag aldrig få vara någons förstahandsval?

Till E: Jag saknar dig ibland. Våra galna chattkonversationer, det vi skrev som bara vi två kunde. Jag accepterar det om du har fått nog, Men kan du inte bara säga det? Det här med att glida undan - jag klarar det inte när alla gör så.

Till F: Jag tror att du gillar mig fortfarande, att du fortfarande gillar att prata med mig. Men jag behöver också bekräftelse ibland, förstår du. Så kan inte du för en gångs skull plocka upp den satans telefonen och ringa, så att jag inte behöver göra det jämt och ständigt?

I allmänhet tror jag att jag behöver fler människor i mitt liv som är raka och ärliga. Jag hatar det där med att man anar något, men ingen säger vad det är. Folks ibland okänsliga attityd kan jag leva med, bara jag vet var jag har dem. Vart finns ni, ärliga människor?

Sedan min kusin (som bara var tre år äldre än mig själv) dog för fem veckor sedan har jag känt en fruktansvärd ångest inför döden.
Jag är själv inte rädd för att dö, men jag är helt skräckslagen över att någon mer i min närhet bara ska ryckas ifrån mig utan att jag kan göra någonting..
Jag blir nervös bara jag vet att någon i familjen ska ut och åka bil, även om det bara är till affären. Tänk om något går fel med barnet och råkar ut för plötslig spädbarnsdöd. Tänk om mina småsyskon är med om en olycka nu när de är ute med båten.
Tänk om något händer..

Jag vet att man inte kan gå runt och tänka så hela tiden och att man inte kan gå med rustning vart man än går, förhoppningsvis släpper de tankarna snart. Men just nu är det skitjobbigt..

Jag tror att när man förlorar någon så börjar man tänka på ett annat sätt.
Dethär kan vara positivt, i små doser, faktiskt, för man lär sig att vara tacksam över de människor man har i sitt liv och inte bara ta för givet att de alltid kommer finnas där.
Men det kan som du sa såklart bli jättejobbigt när det är för mycket och helatiden. Försök att inte tänka på det bara, hur svårt det än är, det kommer gå över snart! Lycka till ♥

Om mindre än en månad flyttar jag och börjar plugga.
då har jag bestämt att jag ska börja ett nytt liv.
med början nu.

har satt upp dryckes"regler" för mig själv.
för att inte dras med i mamma och pappas semesterfirande och dricka läsk/öl/vin varje kväll.
jag ska även sluta med kakor på vardagar. och hellre äta frukt till mellanmål även på helgen.

minimera kolhydrater och öka sallad.

jag vill inte gå på någon diet, eller egentligen se det som att jag bantar. jag ska äta mat som vanligt, all mat. men min kropp behöver må bättre!
unnar inte ens den att gå ut och gå en liten promenad om dagen.

Imorgon ska jag göra en muskelbiopsi, och om läkaren har rätt kan de kanske ställa en diagnos efter det.

Dermatomyosit.

Som om inte en vanlig muskelinflammation hade räckt, nu ska den dessutom vara kronisk och reumatisk?

Nej, fan. Jag vill bara bli frisk, och kunna göra vardagliga saker som att duscha, sitta i skräddarställning och sånt igen. Jag orkar inte. Det gör så ont.

Jag har snart missat hela sommaren pga äcklig sjukdom

åh, styrke kramar ♥

Styrkekramar och lycka till till dig, fick själv en diagnos på en kronisk sjukdom för sju år sedan som för alltid kommer att påverka mitt liv.

Hoppas det är något lindrigt som du kommer att få slippa!

Mamma är glad för att jag inte är klädd som ett jävla emo idag. Okej, hon sa inte så rätt ut. Men vafan.
"Du är fin idag. Du är så fin i håret och det är trevligt att se dig i såna kläder som du inte brukar ha."

Ska få träffa honom imorgon igen. Mitt hjärta slår hårt. Blir tokig på mjig själv för att jag låter mig känna såhär.