The cold in our bodies [PRS]

"Jag pratar ju med sir Maurice. Det är ingen fara. Sov för du måste kunna ta hand om Alice när jag måste vila." Hon log varmt och rättade till en filt så den låg över Olivias ben.

"Tack, Lottie.", sa hon trött. Han rättade till filten så att den täcktre henne från midjan ner. Hon satte sig tillrätta och vågade luta huvudet bakåt mot den mjuka väggen för att sedan strax därpå somna.
Maurice log lättat av att se det. Lottie hade haft rätt. Olivia måste spara på sina krafter för att orka ta hand om Alice.
"Är ni alla tjänare vänner? Trivs ni att jobba ihop?", försökte han då och riktade sin uppmärksamhet på Lottie igen.

Hon log när hon såg Olivia somna och hon vände blicken mot Maurice. Lade huvudet på sned.
"Vi kommer överens, alla är inte vänner med alla. Vissa är vänner andra bekanta. Vissa hatar man eller tycker är obehagliga att göra med." Hon såg på honom.
"Olivia är som en syster för mig och henne älskar jag att prata med." Hon log ömt.
"Medans grevens högra hand Edgar är så obehaglig att det får mig att rysa."

Maurice nickade medan han lyssnade intresserat på hennes ord. Han höll med. Det var olika, en del personer kom han närmare medan andra höll han gärna på avstånd.
När hon nämnde Edgar lyckades han inte hålla tillbaka ett skratt. Han medgav att han var speciell.
"Edgar och Ivan har ett särskilt band. De är nog bara mellan dem."
"Din familj- jobbar de också hos Ivan?"

Hon skrattade hon med.
"Det har dom. Ett eget band som inte ens vi vet. Om Greven vill ha något så får vi reda det via Edgar." Hon blev sedan tyst och skakade på huvudet.
"Nej tyvärr. De dog för många år sedan. Jag har glömt hur många år..""

Maurice nickade igen åt hennes ord. Han hade sett Edgar föra vidare Ivans talan tidigare. Maurice gillade inte heller vampyren. Han hade ett obehag över sig.
Men så talade Lottie om hennes familj. "Jag beklagar." Han sänkte blicken. Det hade inte varit meningen att dra upp gamla sår. "De lever kvar hos en har jag hört.", sa Maurice sedan i ett försök att muntra upp Lottie.

"Hur kan de vara vid liv? De måste vara döda vid det här laget. Jag har varit i Grevens tjänst i 70 år minst." Hon såg på honom och skakade på huvudet.

Maurice fnös ett skratt. "Nej.. inte så. De lever kvar i våra hjärtan." Maurice mötte hennes blick.

"Åh du menar så." Hon log lite vagt.
"Jag kanske håller på att somna jag med. Men jag är inte trött." Hon såg Alice sova och hon rättade till hennes filt.
"Hur smakade hennes blod?"

Maurice svarade henne inte direkt.
"Annorlunda.", sa han ärligt. Han sneglade åt Alices håll för att försäkra sig om att hon inte hörde på. "Varför vill du veta?"