prs yehet & kkaebsong

Orden här något förskräckligt på Joshua, han hade inte trött att Zihao börjar få hallucinationer. Visst såg inte sjuttonåringen ut som sig själv, med det rufsiga håret och bleka ansiktet, men att han tappat förståndet?
"Förlåt.. Det visste jag inte," viskar sextonåringen, glider än en gång bort från Zihao när han lutar sig närmre. "Jag kom tillbaka för att komma ikapp med skolan, jag hade hoppats att du glömt bort allt. Eller åtminstone kommit över det." Nej, hoppats hade han egentligen inte gjort. Men trott? Ja, han hade trott att Zihao genuint ville lämna honom, precis som alla andra.

När sextonåringen ännu en gång gled bort från Zihao, satte han sig ner på huk och gömde ansiktet händerna. Om någonting, så ångrade han sig. Han ångrade att han någonsin tyckt att det varit en bra idé att sära på dem, för det var det inte. Joshua såg extremt smal ut - troligen anledningen till att han inte varit i skolan på flera veckor. Hur hade det sett ut om de aldrig gått skilda vägar egentligen? Hade de mått bättre?
”Förlåt”, började han tyst, rösten sprucken och hes. ”Förlåt för att jag trodde att allting skulle bli bättre för oss båda om vi gjorde slut..förlåt, förlåt, förlåt.” Den lätt väsande rösten blev högre och skarpare i slutet av meningen. Kanske det ändå inte framgick hur ångerfull han verkligen var, men han försökte åtminstone. Och att försöka var bättre än ingenting. Zihao hade aldrig varit något vidare på ursäkter eller känslor, precis på samma sätt som har var urusel när det kom till hårprodukter och andra konstigheter. Förhoppningsvis hade Joshua inte glömt bort det.

Rösten låter genuin, men Joshua vet inte om Zihao menar det han säger. Det känns så dumt det hela.
"Du trodde att det var bäst, jag kan inte döma dig.." viskar han och ser ner i golvet innan han sätter sig försiktigt ner bredvid sjuttonåringen. "Jag vet att du sa att du fortfarande älskar mig, men inte trodde inte att det skulle funka. Helt ärligt, trodde jag inte på dig. Och jag vet inte om jag gör det nu heller." Tillitsproblem har alltid varit en del av Joshuas vardag. "Du vet, det hela lät för plastikt. Tyckte att jag var naiv som ens trott att du faktiskt menat att du aldrig skulle lämna mig.. Jag förstår att det kanske inte var din avsikt, men.." Joshua tystnar och rynkar på sina ögonbryn, ser ner på sina brustna nagelband. "Mina tankar vrider alltid folks ord, och det är lättare för mig att tro på dem, för då är allting mitt fel och självhat är jag helt okej med, än att tro på dig. " ett litet leende dyker upp han vill bara lägga sig ner och sova. Men ändå vill han göra allting klart för Zihao. "Jag kan iallafall säga att jag definitivt inte mår bättre."

Ja, han hade verkligen trott att det hade varit bäst för dem båda att göra slut. Deras relation hade varit ohälsosam, på gränsen till skadlig. Men egentligen hade det kanske inte spelat någon roll, för det var trots allt kärlek. Och kärlek var starkare än allt annat när det väl kom till kritan.
”Hur du än har lyckats förvrida mina ord, så säger jag det igen; jag älskar dig. Fortfarande”, mumlade han och sänkte händerna från ansiktet. ”Och jag kommer troligen alltid att göra det, för smärtan har inte försvunnit trots att fler veckor passerat”, viskade han sedan och sneglade ner mot Joshuas bräckliga händer. Sjuttonåringen kunde klart se att den andre inte mådde speciellt mycket bättre. Han såg snarare ut att ha blivit mycket, mycket värre, vilket resulterade i att skuldkänslorna staplades på varandra likt klossar igen. Zihao beskyllde sig själv, precis som han gjort hela tiden sedan den där hjärtekrossande morgonen.
”Jag ville aldrig lämna dig, men jag kände mig nästan tvingad, på grund av rädslan..”

Joshua nickar lätt. Nej, det går bara inte tro på det, hur korkad det än får honom att låta. För vem kan älska honom? Med ett svagt litet leende tvingar han sig upp, han orkar inte med ett enda dugg längre.
"Jag skickade en uggla till Lupin förresten. Han ville gärna hjälpa dig." Säger sextonåringen, med en sådan lust att försvinna från tomma intet i magen. Kanske det varit en dum idé att komma tillbaka till skolan, när allt bara svider.

Zihao lutade pannan mot knäna och skakade på huvudet.
”Skit i det, jag vill inte ha någon hjälp”, muttrade han och knöt händerna. Nu kändes allting hopplöst återigen. Joshua hatade honom verkligen, eller det var i alla fall den känslan han fick. Det kanske var lika bra? Med tiden skulle sextonåringen säkert hitta en betydligt bättre partner än han själv. Någon som inte jämt och ständigt tappade all självbehärskning och förstörde precis allting i sin väg. Kroppen sjönk på något sätt ihop ännu mer och han lindade armarna runt benen. Ingenting skulle bli bra igen, det skulle bara bli värre och värre tills precis allting var förstört.

Blicken vilar på Zihao i tystnad, Joshua kan inte bestämma sig om han ska gå eller inte. Sjuttonåringen ser så ynklig ut där han sitter med nerböjt huvud mot knäna, kanske han borde lyssna på hans ord.
"Vill du veta en sak?" Frågar sextonåringen och sätter sig ner bredvid Zihao och tar hans hand i sin. "Jag ville inte heller ha hjälp, men jag skulle bokstavligen ha dött om jag inte fått det. Och visst kanske jag för närvarandet inte skulle ha något problem med det, så kommer jag att vara tacksam för det i slutändan." Joshua kramar om sig själv, han själv hade inte ens insett hur långt han gått, hur nära han var på att somna och aldrig vakna igen. "Jag hade lovat mig själv att aldrig hamna där igen, och bara ett halvår senare ligger jag där på samma sjukhus." Kanske han bara babblar på, kanske Zihao inte bryr sig, men det spelar ingen roll. "Det jag menar är att du verkligen förtjänar hjälp, och kommer att vara tacksam för det senare. Du har ingen aning om hur mycket jag saknat dig egentligen."

Orden skapade en konflikt i Zihaos hjärna. De fick honom att bli både lycklig och skamsen på samma gång. Lycklig eftersom sextonåringen precis erkänt att saknaden inte varit ensidig, skamsen eftersom det troligen var den äldres fel att Joshua hamnat på sjukhuset igen - hans fel att den han älskade nästan dött.
”Du får inte dö”, viskade han ynkligt och stirrade på deras händer. ”För du är på riktigt det enda som någonsin varit bra i mitt liv”, fortsatte han och sanningsenligt och vände upp de tårfyllda ögonen. ”Hör du det? Du få inte dö.” Efter den sista meningen började sjuttonåringen snyfta alldeles hysteriskt. Bara faktumet att den yngre nästan dött fick honom att vilja slingra armarna runt honom och aldrig släppa taget. Men han gjorde det inte, då han inte visste om det skulle leda till ännu en väjning. Och just då, klarade han verkligen inte av det.

Joshua ler lätt mot den äldre och lutar huvudet mot väggen. Det hade inte varit hans avsikt att svälta sig själv till döds, han hade bara ingen lust eller ork att äta. Men helg ärligt skulle han inte ha något emot konsekvenserna, även om han själv förstår att han inte ska tänka så.
"Och jag har inte dött, jag är här, inte sant?" Säger Joshua försäkrande. Det enda som varit någonsin varit bra. Nej, för då skulle de inte ha skiljts åt inbillar han sig. Dock vrids hjärtat på honom när Zihao tittar upp med sina sprängdfulla ögon mot sextonåringen. "Kan du ge Lupin en chans? För min skull?"

Visst var sextonåringen inte död, men han kunde ha varit det och då hade allting varit Zihaos fel. Åtminstone i hans egna ögon.
”För att vara helt ärlig tror jag inte att någon kan fixa mig”, erkände han tyst och pillade lite med sina skosnören. ”Och jag har ingen lust att försöka fixa mina problem om det ändå inte finns några odds för att du ger mig en andra chans”, fortsatte han med et ett snett leende. Nej, det fanns igen mening med att bjuda till för att sedan ändå bli lämnad ensam och eländig. Nu hade han åtminstone chansen att fly från verkligheten om känslorna blev alldeles för överväldigande, vilket var betydligt bättre än att sitta och tycka synd om sig själv hela dagarna.
”Men om det finns så mycket som en procents chans att du någonsin förlåter mig, kan jag gå med på det.”