wolfy & rollspelare prs

Jonathan ville helst stå i närheten men det kunde uppfattad som lite oartigt att stå och tjuvlyssna på andras konversationer, så han tvingade sig istället att gå runt. Tillslut stannade han upp bredvid en av de yngre beskyddarna för att prata lite.

Cleo visste inte alls vad hon skulle säga utan stirrade mest på sin bror med stora ögon. Hon började tyst gråta, hon ville inget annat än att krama om honom och berätta allt som hade hänt.

Tillslut tog nyfikenheten över då det förutom hans och beskyddarens småprat var knäpptyst. Långsamt och ljudlöst närmade han sig cellen men stannade upp en bit ifrån Cleo. Ben satt helt stilla på sin säng och stirrade uttryckslöst framför sig. Med en rynka i pannan såg han mot Cleo, gick fram till henne då han såg att hon grät.

Cleo reste sig upp när hon såg Jonathan och skakade lite på huvudet.
"Kan vi gå? Det var dumt att komma hit." sade hon tyst och blinkade bort tårarna som trots alla försök fortsatte rinna.

”Lilla vännen,” utbrast han tyst och drog in henne i en bamsekram. Han avskydde att se henne ledsen. Han kände sig mer eller mindre som en idiot över att ha tagit med henne hit, hon hade inte varit beredd på att se sin bror så här. Tystnaden som följde var tjock och lång, han hade ingen aning om vad han skulle säga så han vaggade henne bara lätt fram och tillbaka.

Cleo drog sig undan från kramen efter en liten stund, hon kände sig otroligt kvävd. Hon knuffade lätt ut Jonathan från rummet innan hon gick ut efter honom. Hon följde beskyddaren med blicken när han låste dörren igen.
"Har han sagt eller gjort något?" frågade hon osäkert.

Han rynkade något på pannan då hon inte bara drog sig undan från kramen utan också knuffade ut honom från rummet. Han kunde väl inte anklaga henne heller - han borde inte alls ha tagit henne hit. Inte än. Beskyddaren skakade på huvudet och vände sig om mot dem.
"Han brukar ibland rastlöst gå omkring i cellen och skaka i gallret men han säger ingenting."

Cleo nickade lite och svalde hårt. Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig egentligen. Hon tog Jonathans hand och undvek att kolla på någon.
"Kan vi gå?"

”Självklart.” Jonathan lät lite osäker på rösten. Inte för att han tvekade på att gå därifrån utan mer för att han inte riktigt visste vad han skulle säga. Han hade aldrig varit särskilt bra på det här med känslor. Det berodde inte på att han var hopplös utan mer för att han var rädd för att säga något tokigt, och därmed göra allting värre. Det slutade oftast med att han inte sa någonting alls vilket inte heller var bra.

Cleo log svagt och flätade samman deras fingrar, hennes enda trygghet var hans närvaro. Hon svalde hårt och sneglade upp på honom lite snabbt.
"J- ehm... Tack för att du tog mig hit." sade hon försiktigt och smekte hans arm med sin lediga hand. Hon lutade kinden mot hans axel och höll blicken framför sig.