Prs(Dragon Fantasy)

Uriah nickade och log, men det försvann när hon nämde Keiron och hennes far. Han drog nr henne i sitt knä igen. "Mina, det som händer där inne händer och jag kan bara inte låta dig gå in där! Du är fortfarande svag, din far kommer utnyttja det till fullo om du går in vilket jag inte tillåter."

"Han får inte döda honom." får hon åter ur sig och plötsligt snyftar hon till.
"Far menar det inte, han menar bara väl. Han älskar mig, han gjorde det för att skydda mig från monstren, han vet inte att det inte går." nu gråter Mina ordentligt och gråten är den lilla flickas hon en gång var. Hon lutar sig mot honom.
"Far menar bara väl."

Uriah såg sorgset men bestämt på Mina. "Så han menar väl med att våldföra sig på dig och ta makten från självaste Apollon?" sade han. "Mina, lyssna på mig: din far mår säkert utmärkt, men du måste ändå stanna här."

"Inte det sista kanske, men han kan inte gjort det själv och han gjorde ett misstag. Han menar väl, måste uppfostra mig." gråter hon än fram och hon trodde på det benhårt. Den lilla flickan fanns inom henne och älskade sin far som ett barn gör. Hon slappnade dock av då Uriah sa att han var okej.

Uriah ville bara gråta när han hörde vad Mina sa. Det var en enorm osanning, och han kände igen det så väl, hur hon i talade sig att den som gjorde henne ondast i världen kanske inte var så hemsk ändå. Men han nickade och lyckades till och med le. Han kom då på att Mina knappt bar kläder alls och måste frysa i blåsten. Han tog av sig sin t-shirt och gav den till henne.

Mina skakade på huvudet, "Nej, då fryser du, jag klarar mig, tänker inte på det." mumlar hon fram. Lite frös hon kanske men hon hade byxor och underkläder, de hade kommit i tid. Hon lutade sig mot hon och huden knotttades av kylan.

Uriah himlade endast med ögonen och tog på Mina sin tröja. När den var på tryckte han henne mjukt mot sii för att hon skulle värmas ytterligare. Han kysste hennes panna lätt och bara höll om henne.

Mina protesterade men doften och värmen från honom och hans tröja var lugnande.
"Borde Keiron inte komma så kan vi åka hem?" hon ville till lägret, till sin säng med en trygg och skyddande Uriah.

"Jag hoppas han kommer snart i alla fall..." mumlade Uriah oroligt. Hur var det med honom egentligen? Det var alldeles tyst där inne, vad hade hänt? Men Uriah log för att lugna Mina och lutade sitt huvud mot hennes. Han huttrade till lite.

"Vi går in, du fryser. De kommer kanske inte överens, de kanske är skadade." sa Mina oroligt och drog sig åter upp på fötter.