Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna skakar på huvudet. "Du tar allt på mer allvar än vad jag gör" säger hon och ser på dem. Det var otroligt att de alla tre fortfarande levde, om man tänkte efter. Deras eget spel, Snows hot, Johannas andra och Thalias första spel, bombningen av 13, och bombningen av 12an. Och det är inte ens hälften av allt de varit med om.

"Ja, jag tar det på allvar." svarar Thalia, "Särskilt med 11an, det är mitt hem. Jag vill inte att något mer skall hända dem, jag vill rädda dem. Det är mitt hem och jag älskar det." säger hon och hon menar det, även om det mesta hade varit tungt och svårt där, rent av dödsbringande och outhärdligt var det ändå hennes hem.

"Får Huvudstaden reda på att vi planerar att åka dit så gör du dem inte en tjänst, kan jag säga", säger Johanna smått irriterat.
"Och 13 får inte plats med hur många som helst", tillägger hon sedan efter en stund av tystnad. Hon hoppas att Thalia inte är arg på henne eller något sådant på grund av det hon sagt nu. Även om det fanns något i hennes hjärna som sa åt henne att det skulle vara bättre om Thalia hatade henne.

"Jag mena inte rädda dem hit till 13, de klarar sig själv. Men få bort fredsväktarna, så de kan leva utan dem, utan hotet från dem." säger Thalia bestämt och ser på henne, ibland var det verkligen som om de inte förstod varandra som om de var uppvuxna på olika platser,......vilket ju också var sant.
"Snälla Johanna, jag vill bara dit. De är mitt folk, min barndom. Det är precis som att du vill till 7an." säger hon så lungt hon kan frambringa och ser bedjande på henne.

Johanna rycker på axlarna. Hon trodde inte det var möjligt att få bort fredsväktarna från distrikten förrän Huvudstaden blivit besegrad.
"Hur många vi än dödar där borta, så kommer det ändå bara komma fler. Jag förstår att du vill dit, men du kan inte åka dit och riskera livet på grund av din fot bara för att göra några idiotiska filmer! Speciellt inte efter det vi gjorde i tolvan! De kommer ha förstärkt fredsväktarnas antal i massor! Visserligen vill jag till sjuan också, men ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag över varför jag vill dit. Jag har inget av värde där längre", säger Johanna.

"Ja, du har väll rätt." mumlar Thalia surt, inte för att hon är sur eller irreterad på Johanna utan på allt. Att allt är så svårt och jobbigt och det skulle vara ett under om de alla skulle överleva detta med livet i behåll. "Vad vi än gör kommer det aldrig bli detsamma." säger Thalia, hur skulle ens världen se ut? skulle det finnas någon värld kvar?

Johanna nickar. För det skulle aldrig bli som det en gång var. Det skulle bli bättre. Förhoppningsvis i alla fall.
"Nej, och det vill vi väl inte heller?" frågar Johanna. Hon visste svaret för sina åsikter, att det inte ska bli som det var förr. Det ville inte Johanna i alla fall.

"Nej, men chansen för att vi alla skulle överleva är minimal." sa hon och såg på de, skulle de komma helskinnande ur allt? "Men vi skapar förhoppningsvis en bättre värld för de som kommer efter oss." säger hon sedan med ett snett leende.

"Men det finns hopp för att vi gör det", säger Johanna och ler. Hon kastar en blick på Finnick, han hade nämligen inte sagt något på ett tag. Men han verkade upptagen med tankar, eller så sov han. Han hade ju ögonen slutna. Johanna ser på Thalia igen.
"Självklart, det är ju nästa generation vi för det mesta kämpar för", säger Johanna.

"Jag hoppas det, jag står inte ut med att förlora fler." säger hon med blicken fäst på väggen, hur många hade hon inte förlorat? Och Johanna sen?
Thalia nickar sedan och ser på Johanna, "Hoppas bara att det finns folk kvar för att föda fram nästa generation då." säger Thalia och hatar att vara så modfälld och se så på tillvaron.