The Marauders - Always and forever [SV]

Ha så skoj i sälen c:

Kapitel 65
Släkten är värst
augusti 1995

’’Blev han dödad av en auror?’’
’’Nej, inte alls’’, sa Sirius. ’’Nej, han blev mördad av Voldemort. Eller troligare på Voldemorts befallning, för jag tvivlar på att Regulus någonsin var tillräckligt viktig för att
dödas av Voldemort själv.’’
’’Lunch’’ hördes Mollys röst. De andra lämnade rummet, men Sirius stannade kvar och böjde sig framåt för att kolla närmare på gobelängen. Han hörde att Harry var kvar i rummet, och sa;
’’Jag har inte tittat på den här på åratal. Där är Phineas Nigellus, min farfars farfar, den minst populära rektorn Hogwarts någonsin haft... och Araminta Meliflua, kusin till mamma, hon försökte tvinga igenom ett lagförslag om skottpengar på mugglare... och kära faster Elladora, som införde familjetraditionen att halshugga husalfer när de blev för gamla för att bära tebrickor. Om det händelsevis råkade födas några halvvägs anständiga personer i familjen blev de naturligtvis utstötta. Jag ser att Tonks inte är med här. Det är kanske därför Krake inte vill ta några order från henne... han ska egentligen göra allt som medlemmar i familjen ber honom om.’’
’’Är du och Tonks släkt?’’ sa Harry förvånat.
’’Javisst, hennes mor Andromeda var min älsklingskusin’’, sa Sirius. ’’Nej, Andromeda är inte heller med, titta...’’
Han pekade på ännu ett litet brännmärke mellan namnet Bellatrix och Narcissa.
’’Andromedas syster finns fortfarande kvar här eftersom de ingick fina renblodiga äktenskap, men Andromeda gifte sig med en mugglarfödd, Ted Tonks, så...’’
Sirius imiterade hur han alltid tänkt sin mor ta bort ansikten ur släkten – sätta eld på gobelängen med trollstaven och sedan skratta syrligt.
Harry iakttog gobelängen med en lätt rynka i pannan.
’’Du är släkt med Malfoys!’’
’’Alla de renblodiga familjerna är släkt med varandra. Om man bara låter sina söner och döttrar gifta sig med renblodiga, blir urvalet mycket begränsat, det finns nästan inga av oss kvar. Molly och jag är släkt genom ingifte och Arthur är någon sorts brylling till mig. Men det är ingen idé att söka efter dem här – en större samling blodsförrädare än familjen Weasley får man leta efter.’’
Harry fortsatte iaktta gobelängen, och hans ögon verkade ha fastnat på den lilla rutan med Bellatrix namn.
’’Lestrange...’’ mumlade han.
’’De är i Azkaban. Bellatrix och hennes man Rodolphus fängslades tillsammans med Barty Crouch jr. Rodolphus bror Rabastan var också med dem.’’
’’Du har aldrig sagt att hon var din...’’
’’Spelar det nån roll om hon är min kusin? Hon är verkligen inte min familj. Jag har inte sett hennes sen jag var i din ålder.’’
’’Förlåt’’, sa Harry hastigt. ’’Jag menade inte... jag blev förvånad, bara.’’
’’Det gör ingenting, du behöver inte ursäkta dig’’, mumlade Sirius och skämdes lite för sitt mindre utbrott. Han stoppade händerna i fickorna och vände sig bort från gobelängen. ’’Jag trodde aldrig att jag skulle sitta fast i det här huset igen. Det är förstås idealiskt som högkvarter. Min far vidtog varenda säkerhetsåtgärd som trollkarlsvärlden känner till när han bodde här. Huset är omöjligt att kartlägga, och nu när Dumbledore också beskyddar det är det svårt att hitta ett säkrare hus. Dumbledore är ordens hemlighetsbevarare, förstår du – ingen kan hitta högkvarteret om inte han personligen talar om var det finns.’’
Han gjorde en kort paus och såg in i L...’’hrm’’ Harrys ögon.
’’Jag skulle inte ha något emot om jag bara kunde få komma ut då och då och vara till lite nytta. Jag har frågat Dumbledore om jag får eskortera dig till ditt förhör – som Tramptass förstås – så att jag kan ge dig lite moraliskt stöd. Vad säger du om det?’’
Harry blev plötsligt mycket blek. Tanken på förhöret hade antagligen inte ens slagit honom sen han kom hit. Han såg på familjen Weasley och Hermione som satt och åt vid bordet. Det måste kännas hemskt att de kanske åker till Hogwarts utan honom nästa gång.
’’Oroa dig inte’’, sa Sirius. ’’Jag är säker på att de frikänner dig.’’
’’Men om de faktiskt relegerar mig, får jag komma tillbaka hit och bo hos dig då?’’
’Det är klart’, ville Sirius säga, men han kunde inte lova saker som han inte säkert kunde hålla. Vilket han borde kunna. Ilska mot Dumbledore höjdes plötsligt i Sirius huvud. Vem tror han att han var? Kan han bestämma över andras söner även om föräldrarna i egen hög person har valt reservförmyndare till sitt barn?
Han log sorgset.
’’Vi får se.’’
’’Det skulle kännas mycket bättre med förhöret om jag visste att jag inte behövde åka tillbaka till Dursleys.’’
’’De måste vara hemska om du föredrar det här stället.’’
’’Skynda er hit, ni båda, annars blir det ingen mat kvar till er’’, ropade mrs Weasley. Sirius suckade och kastade en dyster blick mot gobelängen. Sen gick han och Harry till bords med de andra.

Jättebra! Jag har längtat efter den här ff:en♥

Jättebra! Det tycker jag verkligen!

Super!

Amazing!

Superbra!

Jättebra kapitel du måste bli författare

Jätte bra!

suveränt