Livet efter livet

Jag förstår, livet och skolan ska alltid gå före.

Som sagt, tänk på DITT liv och inte på detta liv efter livet xD!

håller med om allt ♥

HEJHEJ MINA KÄRA VÄNNER.
Nu är jag klar med den här ficen. 17 kapitel blev det totalt (vilket faktiskt råkar vara mitt turnummer).
Först och främst så vill jag säga FÖRLÅT. Jag är så hemskt kass på att uppdatera. Saker har hänt under en tid men nu lyckades jag äntligen få tillbaka skrivlusten och nu är sista kapitlet klart.
Om ni har glömt bort saker och ting så ber jag er: Läs om lite så det här sista kapitlet inte blir totalkaoz i era huvuden. Alla kapitel finns länkade på första sidan!
Om ni minns allt så är det ju toppen c:
Aja, här kommer kapitlet och jag vet inte alls om ni kommer bli besvikna eller inte, men nu kör vi.

17 - Ett minne
Mörker… Det var allt Fred kunde se, men den här gången var det inte lika hemskt som den gången han först hade insett att han var död. Bilden av Tonks gråtmilda ansikte gick fortfarande runt i huvudet på Fred, och det fick honom att känna sig sorgsen. Han hade tidigare lämnat hela sin familj och alla han kände. Remus och Tonks hade varit de enda som han fortfarande faktiskt kunde prata med. Skulle han nu bli tvungen att lämna dem också? Vart var han på väg egentligen?
Trots att han befann sig i detta isolerade mörker upptäckte Fred att han inte bara hade psykiska känslor. Han kunde känna att han också existerade fysiskt. Först började han både höra och känna sina egna andetag, och efter en stund sa en kall och hård känsla i ryggen honom att han antagligen låg på ett golv.
En otrolig lättnad spred sig i kroppen på honom när han insåg att smärtorna i bröstet hade dämpats. De började dock så småningom ersättas av andra sorters smärtor, men de fick Fred att känna sig mer levande. Huvudet började verka, ena sidan av kroppen smärtade otroligt mycket och han mådde illa. En extra intensiv smärta kändes vid hans ena öra och den kompletterades med en varm, klibbig känsla som Fred antog var blod.
Plötsligt började allt kännas mer verkligt. Illamåendet blev värre och Fred kunde nu urskilja ljud. De lät precis som ljuden han hört tidigare, men den här gången lät de som om de kom från närmare håll. Som om han nu faktiskt befann sig i samma rum. Människors samtal hördes så tydligt att Fred kunde urskilja vad de sa och dämpade snyftningar hördes från så nära håll att han antog att personen de tillhörde måste sitta precis intill honom.

Fred hade aldrig trott att han någonsin skulle behöva kämpa så mycket för att öppna ögonen. Det var precis som när man vaknar tidigt på morgonen en skoldag, fast minst fjorton gånger värre.
När ögonlocken väl gick upp fladdrade de till, och innan han var tvungen att sluta dem igen såg han skymten av någon som fick hans hjärta att hoppa ur kroppen, snurra några varv i luften och sedan falla tillbaka på plats, med enorma mängder värme och lycka.
”Fred…?”, hördes plötsligt en röst. Rösten var så välbekant att det högg till i hjärtat på Fred när han hörde den. Han ville bara slå armarna om George, men han var antagligen alldeles för svag.
”Fred, hör du mig?” fortsatte George. Hans röst var ostadig och klen.
Även om Georges röst lät ledsam gav den en slags effekt på Fred. Det var som en energikick som gav Fred liv.
”George?”
Freds röst var svag, men den fungerade. Med hjälp av den nyfunna kraften slog Fred med en kraftansträngning upp ögonen, och den här gången höll de sig öppna.
Det första som slog emot Fred var Georges ansikte som bara strålade mot honom. Man kunde se att hans ögon var rödgråtna, men lyckan som uppstod mellan tvillingarna när deras blickar möttes gick nästan att ta på.
Länge satt de bara och tittade på varandra. Det tog ett tag innan någon faktiskt talade.
”Jag är fortfarande snyggast”, sa George och nickade mot Freds vänstra öra. När Fred lyfte handen för att känna efter där örat borde ha suttit insåg han att det inte fanns något annat där än ett blodigt hål.
”Fast jag kan erkänna att ditt hål ser lite mer scary ut än vad mitt gjorde i början”, la George till.
Fred skrattade. Det kändes som om han hade varit ifrån sin bror hur länge som helst, fast det egentligen inte kunde varit mer än några timmar.
Det var då han mindes allt som hade hänt. Eller snarare allt som han i alla fall trodde hade hänt. Det vita, Remus, Tonks, valet… Det hade varit så verkligt, men hur in i Merlins nytvättade kalsonger skulle det kunnat inträffa om han hade legat medvetslös ända sedan explosionen? Frågorna snurrade runt i huvudet på Fred i en sådan fart att han blev tvungen att sluta ögonen igen.
”Hur är det?” frågade George oroligt. ”Det var ett skämt förstår du väl? Även om jag kanske alltid kommer vara den lite syggare av oss ska du veta att du också är stilig, broder.
Fred log.
”Allt är bra, George”, sa han. ”Bättre än bra.”
George log tillbaka mot Fred och allt Fred ville var att leva för alltid. Långsamt försökte han ta sig upp i en sittande ställning. Det var så smärtsamt att han bokstavligt talat kräktes, men han kom i alla fall upp.
Det var då tårarna kom. De rann nedför kinderna i en blandning av lycka och sorg då Fred lutade sig mot Georges axel och bara släppte allt. George kramade om Fred samtidigt som känslorna strömmade ut ur honom.

Känslorna som uppstått när hela familjen upptäckt att Fred var vid medvetande hade varit enorma. Molly hade skrikit till och nästan kastat sig över honom och resten bara bölade. Nu satt Fred och George i en kupé på Hogwartsexpressen på väg hem. Madam Pomrey hade tagit väl hand om Fred och fått honom att känna sig minst tretton gånger bättre och George hade talat om för honom vad som hade hänt medan han hade varit medvetslös.
Allt kändes helt perfekt. De hade vunnit striden, Voldemort var borta för alltid, familjen var oskadd och Fred hade hela livet framför sig.
”Vi var helt säkra på att du var död”, sa George efter en stunds tystnad. Fred ryste till.
”Jag också”, svarade han. George gav honom en frågande blick men sa ändå inget.
En lång stund satt de båda tysta medan landskapet flög förbi utanför fönstret. Fred kunde inte sluta tänka på drömmen han hade upplevt medan han varit medvetslös. Den hade varit så äkta. Till skillnad mot de vanliga drömmarna Fred brukade ha på natten så kunde han i den här minnas varenda liten detalj. Han mindes allt från när han först vaknade upp i den vita sängen i centrumet till när han satt i Remus och Tonks stuga och uthärdade smärtor som var bortom allt man kunde tänka sig. Han kunde till och med komma ihåg varenda känsla han hade känt under hela drömmen. Brukar man verkligen kunna känna överhuvudtaget i drömmar?
Tiden gick och Fred hade svårt att släppa tankarna som flög runt i huvudet. Efter ett tag bestämde han sig i alla fall för att lägga det åt sidan och fokusera på verkligheten istället. Men precis när han skulle sätta sig upprätt och fråga George något om striden kunde han känna en stickande känsla längst upp på låret. Något låg i Freds ficka, men han kunde inte minnas att han hade lagt nåt där under det senaste dygnet. Så diskret som möjligt och med rynkad panna drog han upp föremålet ur fickan. Det visade sig vara en boll av papper. Försiktigt vecklade Fred upp den och med en stöt i magen kände han genast igen lappen. Långsamt läste han:

Kära George.
Jag har med tiden och vissa omständigheter insett hur otroligt mycket du betyder för mig. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att vi skulle skiljas åt, men vissa saker kan man inte göra någonting åt. Vissa saker kan man inte hindra ödet från att avgöra.
Jag har med tiden faktiskt inte bara insett hur otroligt mycket du betyder för mig, utan också hur stor del av mig du utgör.
Du är hälften av mig, George. Jag är halv utan dig. Jag förstår nu att jag inte kan klara mig utan dig och att jag aldrig någonsin kommer kunna göra det. Jag kan inte klara mig som halv.
Jag älskar dig Georgie, och jag hoppas innerligt att du i livet klarar dig bättre utan mig än vad jag klarar mig utan dig här.
Fred.

Freds hjärta dunkade snabbare än det någonsin gjort förut. Det här var exakt samma brev som han hade skrivit i vad han trodde hade varit en dröm. Han mindes hur hemskt han hade mått, hur han hade kastat iväg lappen och hur den, nu när han tänkte efter, faktiskt hade hamnat rakt på hans byxor som hade legat och skräpat. Samma byxor som han hade på sig nu.
När Fred tittade närmare på lappen kunde han till och med se en fläck från något som måste varit hans egna tårar.
”Vad är det där?” frågade plötsligt George. Fred hade nästan glömt bort att George faktiskt satt där, att han var med honom och att allt var bra igen. Att Fred hade hela livet framför sig och att inget skulle hindra honom.
Fred funderade ett tag på vad han skulle säga till George, men sedan log han och svarade:
”Det är ett minne.”

~

Lämna gärna en kommentar om vad du tyckte om den här ficen.
Tack för att ni funnits, läst denna och förgyllt dagar för mig ♥
Kram!

AWESOME, FANTASTISKT, JÄTTEBRA, WONDERFUL är bara några av de ord som beskriver den här fanfictionen. Du kan väl säga till om du skriver en ny? ♥♥♥

Åååh taack ♥ Och självklart

O.O

får inte fram nånting. helt underbart fantastiskt, det här kapitlet var nog bäst i hela ficen ♥ älskar slutet, och allting ♥ åhh du är så bra och jag dör typ DU ÄR BÄST OK. jättebra ♥ mer än jättebra.

ååh gud. Tack så jätte mycket!! Älskardigherremingetomgtack♥

men det är saant ♥♥♥

För en gångs skull har jag ingen aning om vad jag ska skriva. Jag sitter här och försöker identifiera mina egna känslor, men jag vet inte om jag får ihop det. Det är alltid så när jag har läst eller sett ett underbart vackert slut och så har min hjärna inte förstått att det inte kommer att komma ett till kapitel. Det är slut.
Och vilket slut det var sedan!
Jag satt och koncentrerade mig för att inte missa ett enda ord. Jag läste så sakta som möjligt för att inte nå de sista meningarna, samtidigt som jag törstade efter att få läsa dem.
Jag kan inte beskriva mina känslor till den här fantastiska fanficen. Fred Weasley är min favoritkaraktär och så fort jag påminns om hans och Georges åtskiljande blir jag så sorgsen. Att den här fick ett lyckligt slut var underbart! Jag älskade verkligen att man fick läsa det där brevet (jag har själv brev i min ff ) och det var verkligen höjdpunkten på hela novellen.
När den sista meningen domnat ut från mitt sinne spelades nästan hela fanficen upp i huvudet på mig igen. När jag läste kapitlen du lade upp spelades det en film i mitt huvud; med en hel del reklampauser, men fortfarande värd att vänta på. Och i slutet fick jag en typisk Harry Potter känsla; man glider ut genom en kupé på Hogwartsexpressen, stiger mot skyn där solens strålar lyser upp det vackra landskapet, en vacker melodi spelas och man känner att man är på väg mot en ljus framtid.
Ja, vad mer kan jag säga; Jag älskade den här och den kommer att ligga tätt kring mitt hjärta en lång, lång tid. Tack för att du har kämpat för att få fram kapitel till den här. Det har varit ett sant nöje att få läsa! ♥