(PM) En mugglare på Hogwarts

Vad sökte du på när du fick tag på bilden,Potter puffs eller?

Jag kommer faktiskt inte ihåg vart jag fick bilden ifrån. Jag tror att jag fick den från en nerlagd sida jag var medlem på förut.

Hej, jag är tillbaka hoppas att det fortfarande är folk som läser den här FF'n
Förresten vill jag passa på att be er att kolla in en fantasy berättelse som jag skriver här på mugglis. Skulle verkligen uppskatta det!

för övrigt håller jag på med ett nytt kapitel till denna också men vet inte när det blir klart, om ni föresten har några önskemål om FF'n, typ saker ni vill se mer av så kan ni passa på att säga det för jag behöver lite inspiration
tack i förskott! Love ya all!

Ååå, vad bra att du är tillbaka! Har längtat efter ett nytt kapitel! Har bara en synpunkt: ANELINA KOMMER JU DÖ ISTÄLLET FÖR CEDRIC! Det var inget mot dig

Jag slutar ALDRIG (!) läsa denna FF (såvida inte den tar slut)

haha tack! men det är ju inte säkert att Angelina dör, hon är ju en helt annan person och hon kommer ju göra på ett helt annat sätt än Cedric för att försöka vinna. (Detta har Annie tänkt på förstår du så det är ingen spoiler) just so you know


http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=21696&amp;page=1#p1251554 <<please check this out om man är duktig på engelska förstås.

Just det! Ja, nu blev jag lugn i alla fall

JA! du är tillbaka!

Ja! Äntligen!

Kapitel 67
Annie’s synvinkel
Pansy hade såklart fått gå upp till sjukhusflygeln direkt. Det fick mig att ilskna till. Hermione hade Snape minsann inte sagt till att hon skulle upp till sjukhusflygeln. Jag antar att det kanske var lite dumt av mig att dra undan henne eftersom hon nu inte skulle få chansen att krympa hennes framtänder som faktiskt var lite stora. Men jag trodde inte att hon brydde sig särskilt mycket. Nåja. Nu var det för övrigt bara någon vecka kvar tills Harry skulle försöka sig på sin drake. Jag var rätt säker på att han visste om att han hade skulle försöka komma förbi en drake men om han visste det så sa han det inte till mig. Jag hade varit rätt oåtkommlig antar jag. Jag spenderade otroligt mycket tid med Cloaine men det ångrar jag inte. Hon var en otrolig vän. Harry, Ron och Hermione var mina vänner, och jag skulle göra allt för dem men det var något annat med Cloaine. Något som gjorde att jag ville vara nära henne när jag än kunde. Jag visste inte riktigt vad, men jag brydde mig inte riktigt heller. Bara hon var där så var det bra. Just nu var hon och jag utanför slottet på promenad vid sjön. Hon är ovanligt tyst.
”Hur mår du?” frågar jag försiktigt.
”Va? Åh, jag mår bra.” säger hon och ler, hennes perfekta leende… men det är någonting som är fel… jag bara vet det.
”Är du säker?” säger jag. Jag vet att det kan vara jobbigt när folk pressar en till att säga vad som är fel, men jag vill inte att Cloaine ska vara ledsen. Det känns bara fel. Cloaine är en glad person. Det är så jag alltid tänker mig henne. Och när hon är ledsen blir jag osäker på om det verkligen är hon.
”Jo… det är bara… Alltså… jag vet inte…” hon tittar bort.
”Cloaine?” säger jag försiktigt. Hon tar et djupt andetag.
”Han har inte svarat på jätte länge.” säger hon och hennes röst låter darrig.
”Vem då?” frågar jag. För jag har verkligen ingen aning om vem ’han’ kan vara.
”Min pojkvän.” Jag vet inte varför jag blir arg när hon säger dem orden, kanske för att hon inte sagt något om någon pojkvän förut.
”Jag visste inte att du hade någon pojkvän.” säger jag. Hon ser konstigt mot mig. Först förstår jag inte varför, men sedan kommer jag på att jag lät sur. ”Förlåt,” säger jag, ”men vad menar du med att han inte har svarat?”
”Jag skickade en uggla för två veckor sedan, och det brukar ta högst två dagar för honom att svara, men…” hon vänder bort huvudet igen.
”Han har inte svarat.” hon nickar, men säger inget. Plötsligt hör jag en svag snyftning. Jag ser förvånat på henne. Hon gråter! Tårar tillrar nerför kinderna på henne!
”Ugglan kanske bara tappat bort sig?” säger jag. Jag vet att det låter som en vag teori men hon gråter ju! Cloaine ska inte gråta.
”Kanske…” snyftar hon och börjar gråta på riktigt. Jag lägger armarna om henne och vi sätter oss vid sjön.
”Såja…” säger jag, ”Det blir bra, okej? Han kanske bara inte har haft chansen att skriva någonting.” säger jag och försöker låta tröstande. Jag vet inte riktigt hur bra jag lyckas, men hon ler i alla fall lite.
”Jo, du kanske har rätt.” jag ler tillbaka. Hon lutar sig mot min axel och vi sitter stilla. Allt är så lugnt… fridfullt… För lugnt. Jag rynkar pannan men hinner inte se mig omkring innan…
”BU!” Cloaine skriker till och ramlar nästan i sjön, hon hade gjort det också om jag inte tagit tag i henne. Vi hoppar upp och snurrar runt.
”Vad i helvete var det där bra för!?” vrålar jag. Det är tvillingarna såklart. För en gångs skull så kan jag ta det lugnt med Cloaine och så ska de såklart förstöra det.
Cloaine gråter inte längre men hennes ögon är fortfarande rödsvullna. Tvillingarna ser det och verkar förstå att det var dålig tajming.
”Lugna ner dig, Annie, vi tänkte bara…” börjar Fred.
”Tänkte? TÄNKTE!? Ni tänkte inte alls! Åh ni är så… så… gah!” jag kommer inte på ett ord som passar särskilt bra.
”Idiotiska?” säger George hjälpsamt,
”Dumma? Knäppa? Ondsinta?” fortsätter Fred, ”Vad mer har folk kallat oss, George?”
”NI ÄR SÅ FRUSTRERANDE! KAN NI INTE BARA FATTA NÄR DET INTE PASSAR ATT VARA SÅNA IN I HELVETES JÄVLAR!?”
”Hmm… där var något nytt…” säger Fred och George fnissar. Cloaine himlar med ögonen, tar tag i min hand och börjar dra mig därifrån.
”Skit i det. Vi går någon annanstans.” säger hon. Och jag lyder. Jag känner mig inte lika arg när hon håller min hand. Och jag kan faktiskt känna att det var lite roligt de dem gjorde…
”Ja var nu en duktig liten vovve, Annie. Gå fot!” säger Fred. Och jag skäller tillbaka som en hund. Detta resulterar i att tvillingarna nästan storknar av skratt. Dem lutar sig mot varandra och jag ser världens chans… Jag ler.
”Vänta lite…” viskar jag till Cloaine och hon släpper min hand, tvillingarna märker knappt att jag springer emot dem. Och när de gör det är det försent. Jag knuffar till båda tvillingarna hårt i magen och i deras försök att hålla balansen drar de ner varann i sjön.
”Skrattar bäst som skrattar sist!” ropar jag, sedan springer jag och Cloaine allt vad vi orkar upp mot slottet fulla av skratt. Hon skrattar och man kan inte längre tro att hon för några minuter sedan grät. Hon ler sitt fantastiska leende och jag tackar tvillingarna tyst för att de hjälpte mig att få henne att tänka på annat än de saknade breven från hennes pojkvän.

Super! Fred och George känns med din beskrivning lika levande och verkliga som i böckerna!