Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Asså jag menar att den är så bra att den inte kan bli dålig

ok, bara undrade

När kommer mer?

undrar jag med AndromedaBlack

Har skrivit halva delen ungefär

ok
längtar till rästen av kapitlet är klart

Ohh! Yay I long for the next chapter!
^^
(Tror det är så det sägs/stavas... o_o)

YEAH!! längtar

Whow!
Vill läsa mer

Elladora Lestrange

Det kändes konstigt att stå framför min mosters hus. Men jag höjde handen och knackade på dörren. Jag hörde hur någon gick ner för en trappa innan dörren öppnades och Andromeda log mot mig med sina vänliga ögon.
”Ella! Kom in.” sa hon och drog med mig in till vardagsrummet. Precis som hemma hos Draco så fanns det massa fotografier. Jag stannade upp och betraktade dem. Det var flera foton på Andromeda och en man som jag antog måste vara Ted Tonks. Sen var det flera bilder på deras dotter. Det var intressant att se hur hon hade sett ut samtidigt som hon växte upp.
”Det är Nymphadora, min dotter.” sa Andromeda sorgset. ”Alla som ser fotona frågar alltid om jag har flera barn med tanke på att hon aldrig ser likadan ut på något av korten.” sa hon. Det stämde nu när hon sa der. På ett kort hade Nymphadora svart hår med lila slingor och på nästa hade hon rosa hår och ögon.
”Där är mitt barnbarn, Teddy.” sa Andromeda och pekade på en pojke med blått hår. ”Är han också en metamorfagus, precis som sin mor.” fortsatte hon.
”Jag är ledsen för vad som hände dig. Du förlorade nästan hela din familj.” sa jag och Andromedas ögon fylldes med tårar. Hon torkade snabbt bort dem och satte sig istället på soffan. Jag satte mig bredvid henne och lade ena handen på hennes axel.
”Jag vet att du antagligen kommer att tycka att jag är galen. Men jag saknar min syster så fruktansvärt mycket.” sa Andromeda.
”Narcissa?” sa jag förvånat. Andromeda skakade på huvudet.
”Nej, din mamma. Jag saknar inte dödsätaren Bellatrix Lestrange, utan jag saknar min storasyster som alltid gjorde lite galna saker.” sa hon och hon log med en frånvarande blick.
”Jag saknar inte min mamma. När jag förstod att hon måste ha dött, du kan inte förstå vilken lättnad det var.” sa jag och Andromeda tittade på mig med en tankfull blick.
”Vad gjorde Bella mot dig egentligen?” frågade hon.
”Hon torterade mig och jag tror att hon tänkte döda mig också. Hon ville bara hinna se mig lida, hon fann nöje i att se andra plågas.” mumlade jag.
”Jag vill bara att du ska veta att hon inte alltid var sådan. Jag kan inte påstå att hon var en ängel när vi var unga. Men hon skulle aldrig tortera någon för nöjes skull. Hon skulle kanske skada dem för att hämnas för något, men hon skulle aldrig skratta åt någon annans smärta.” sa Andromeda och gav mig en kram.
”Tack.” viskade jag och kramade henne tillbaka.

------------------------------------------------------

Jag vet, väldigt kort tråkigt kapitel. Det blir mer Cassia nu tror jag