(PM)Jag hatar din blotta existens

Wahaha! Matizze är tillbaka med en ny dator vid namn Pål (nej, ifrågasätt inte mitt namnval) och har äntligen renskrivit två kapitel!
Det andra kommer efter första kommentar, tack för att ni har väntat
---------------------------------------------------------
Jean
”Du skojar”, säger Jean med en röst som inte låter som hans egen. ”Du…”, Jean kämpar med orden. ”Du var där?” Jeans ögon är vitt uppspärrade och han förmår inte stänga dem. Jess… hon hade varit där. Varje gång Jean blinkar, varje gång hans ögon sluter sig, kan han se Jess’ ansikte framför sig. Hånfullt leende i vild trumf över att ha ryckt bort Jeans enda livlina och med ögon som lyser av förakt mot allt som Jean är. Mot allt som Jean kommer att bli.
”Förlåt, jag kunde inte… jag ville verkligen, men jag…” mumlar Jess svagt och lägger en hand på Jeans ena arm. Jean slår ilsket bort den.
”Rör mig inte!” fräser han. ”Är du nöjd nu? Du har fått som du ville, jag står här ensam. Jag är helt jävla försvarslös så sätt igång och spotta på mig!”
”M-men, jag vill inte…” stammar Jess svagt med sina blå ögon vitt uppspärrade i… skräck? Jean vet inte, men vad det än är för känsla som Jess utstrålar så är den med största säkerhet falsk. Bakom de omsorgsfullt utmejslade ansiktsdragen döljer sig ingenting annat är ren och skär ondska, och den ondskan hade återigen fått som den ville. I hela Jeans liv hade den fått precis allt som han hade velat ha.
”Du är en riktigt förjävlig person”, säger Jean med en låg, mörk röst och hela hans väsen utstrålar avsky. ”Men det vet du ju redan, eller hur?” Jean ler ett snett leende som mest påminner om det ihåliga flin som pumporna på Halloween fick utskuret varje år. Jean hade alltid tyckt att pumporna var kusliga. De levde inte, men ändå brann det eld innanför de onda ögonen. Ändå log de det hemska, illavarslande leendet.
”Sn-snälla förlåt. Jag…” klämmer Jess fram mellan snyftningarna och hennes tårar sköljer bort något som ser ut som smink för att avslöja de blåsvarta ringar som döljer sig under ögonen. Jeans mungipor kröker sig i ett elakt leende värdigt en demon.
”Har du möjligtvis… sovit dåligt?” frågar Jean elakt och betonar de sista orden med en sorts vild skadeglädje. Han snurrar runt Jess så att han hamnar på hennes andra sida och lutar sig fram så att han kan viska i hennes öra. ”Du kanske tycker att det är ett värdigt straff, men det kan du glömma. Jag tänker inte låta dig slippa undan så lätt, jag svär på mitt liv att jag ska följa dig resten av ditt liv för att göra ditt liv till en vistelse värre än helvetet!” väser Jean. Han har ingenting annat att leva för längre, så att förstöra livet på den person som hade förstört hans lät som ett bra alternativ. ”När helst du än vänder dig om kommer jag att finnas nära för att vänta all din glädje till smärta av samma nivå som du har påtvingat mig. Jag hatar dig, din existens är ett brott mot allt jag lever för. Jag hatar din blotta existens.”

Ah!!! Amazing!!!

(Jättebra kapitel!)

Jess
”Har ni med er allt nu? Ni kommer inte att kunna komma tillbaka igen så se till att ni inte lämnar några ägodelar kvar”, säger en blek tjänsteman och tar fram ett fickur från en av fickorna på sin korpsvarta klädnad. ”Tåget går om en halvtimme, jag kommer att eskortera er dit med bil.”
Jess slätar försiktigt ut sin kanariegula kjol som räcker precis ner till knäna, fingrar nervöst på den översta plastknappen på den vita blusen och nickar svagt. Jo, hon hade allting med sig konstaterar hon efter att snabbt ha stuckit ner handen i sin axelväska. Väskan som farmor hade sytt. Farmor som är död.
”Kan vi gå någon gång eller ska vi stå här och glo tills tåget lämnar stationen?” hörs en uttråkad röst och Jess kan inte låta bli att stelna till. Än så länge har Jean inte gjort verklighet av sina hot men Jess har inte glömt, och hon tvivlar på att Jean har gjort det. Var det inte han som hade återgett en femhundrasidors-bok exakt vilken sida man än hade bett honom citera?
”Snart”, svarar tjänstemannen svävande på Jeans fråga. ”Vill ni se er om en sista gång innan ni går? Det är trots allt sista gången ni kommer att vara här och till och med jag måste erkänna att det är väldigt fint här.” Jess nickar medhållande och lägger ena handen på den vita stenväggen som en gång i tiden har utgjort en del av det hus som Jess har kallat hem. Nu ligger Jess’ hem någonstans långt borta på andra sidan havet.
Jean stönar högt och tjänstemannen suckar. ”Ja, då var det väl dags att gå då.” Med en lätt viftning med sin trollstav får tjänstemannen Jess’ och Jeans koffertar att lyfta från marken och sväva iväg efter dem mot den illa medfarna, röda Volvo som väntar på den stenlagda vägen utanför farmors gård.

Jess lutar sig mot den kalla bilrutan som vibrerar svagt när bilen startar. Utanför fönstret försvinner det vita stenhuset med halmtak tillsammans med den alltid lika väldoftande trädgården och vildrosorna som klättrar upp längs husets ena sida. Utanför fönstret försvann alla fruktträd och alla bärbuskar: snart skulle varken de eller örtträdgården finnas mer. Tomten hade övergått i Frankrikes ägo för att lösa de få skulder som farmor hade haft. Jess kan inte låta bli att undra om husets nästa ägare skulle lyckas hålla gården i lika bra skick som farmor hade lyckats med. Om det ens skulle bli någon nästa ägare, huset kanske skulle lämnas tomt och bli ett ödehus. Den sortens hus som sakta men säkert förlorar sin glans och där glädjen över att vara bebodd och älskad byts ut mot längtan som sedan långsamt växlar mot hat. En sån som Jean hade blivit, och en sådan som han skulle göra henne till.
”Man kan verkligen snacka om tur i ert fall, tycker ni inte?” pratar tjänstemannen glatt på för att bryta den spända tystnaden. ”I och med att er farmor avled innan ni blev myndiga förlorade ni allt som gjorde er till franska medborgare, eller åtminstone enligt trolldomsministeriets lagar och regler. Ni förlorade era platser på Beauxbatons och gud vet vad som skulle ha hänt med er om man inte hade lyckats spåra upp era föräldrar och få kontakt med dem. De lät uppriktigt glada över att få träffa er efter alla dessa år!” Jess känner hur hon blir alldeles varm inombords vid de orden och kan inte låta bli att le. Jess känner hur Jeans döda fiskögon betraktar henne och leendet slocknar genast. Hon fick inte visa att hon var lycklig över det faktum att hon äntligen skulle få träffa sina föräldrar, då kanske något hemskt skulle hända dem!

Ja!! Super! Go Jean!

Så superduperawesomebraigt! (vi säger att det är ett ord )

Underbart!

Det ryste i hela mig när Jean sa "Jag hatar din blotta existens".

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer! Förstår du vad jag menar?

Jag tror att jag har lyckats förstå det ja... ;3
Tyvärr tror jag inte att det kommer mer idag, men jag ska försöka skriva klart nästa kapitel till onsdag i alla fall. Jag har en idé om vad det ska handla om men frågan är om det låter bra i skrift... *mumla för mig själv* x3

Okii!