Skriva av sig-tråden

Du kan alltid uggla mig om du vill , stykekramar ♥

Tack ♥

Behöver skriva av mig lite...

Okej, så jag börjar gymnasiet i augusti och jag är skiträdd. Jag skulle egentligen ha börjat andra året i år men eftersom jag först gick ett år på IM, där man går om man inte kom in på något gymnasium och kan då läsa upp de ämnena man fick IG i - så ska jag då alltså börja det första året i år istället. Förra året var inte så lyckat. Det sämsta året någonsin typ. Jag hade inga vänner alls det året. De jag umgicks med i nian och neråt går i olika skolor och kontakten bröts liksom. I alla fall mellan mig och dem. Vet inte hur det är mellan dem. Vill inte veta. Orkar inte förklara det nu. I alla fall. Jag var sjukt deprimerad det skolåret. Jag skolkade väldigt mycket och så fort klassen skulle ut och göra någonting tillsammans skolkade jag. På rasterna satt jag hela tiden i uppehållsrummet med min mobil. Var inne på mugglis, youtube... på luncherna satt jag med lärarna... och om jag någongång blev frågad om jag ville vara med så gick jag med dem en stund och efter ett tag drog jag mig undan. Jag pratade knappt med dem. Det låter löjligt men asså jag är feg. Jag vågar inte ta första steget. Mamma och lärarna brukar ibland fråga om det är något särskilt i skolan med tanke på att jag skolkade så mycket och det var det ju, men jag kom varenda gång med ursäkten att jag var så himla trött på morgonen med tanke på att jag klev upp klockan sex varenda vardag. Men anledningen var ju att jag då inte hade några vänner. Jag hade inget att se ifram emot dagarna. Som tur var slutade vi halv två varje dag, förutom på fredagar då vi slutade vid lunch så det var ju inga långa skoldagar och vi hade inte jättemycket läxor så skolan var ju inte direkt jobbig. Jag tror jag hade tyckt den var "jätterolig" om jag nu hade åtminstonde en vän i klassen att umgås med, men eftersom jag nu inte hade det så avskydde jag skolan. Jag kunde skolka två-tre dagar i veckan, kände aldrig för att göra de saker jag egentligen tyckte var roliga etc. Men ändå varje dag i skolan försökte jag tänka positivt. Det är bara ett år och sedan förhoppningsvis en ny skola i en ny stad. Men jag är rädd. Tänk om jag inte lyckas få några vänner? Tänk om ingen pratar med mig? Jag vill inte ta första steget. Jag vågar helt enkelt inte. Ska jag då vara utan vänner resten av livet? Jag vill inte att blygheten ska förstöra mitt liv. Jag saknar vänskapen... Jag vill ha någon att komma hem till, skratta tillsammans med, och ha någonting att göra på rasterna... med tanke på att min bror nu ska börja i samma skola vill jag inte att han och hans kompisar ska se mig som en loser som sitter ensam på rasterna, det kommer bara bli sjukt pinsamt.

Solkatten Jag förstår att detta känns jättejobbigt för dig. Men angående det här med att ta första steget till vänskap: Vad är egentligen det värsta som kan hända? Du kanske bara kan börja prata med någon som ser trevlig ut första dagen. Eftersom att du börjar i ny skola och ny stad så har du ju alla möjligheterna framför dig. Ingen kommer att känna dig på det nya stället och ingen har några förväntningar på hur du "ska" vara. Alla är rädda för att bli ensamma när man börjar i ny klass, och det är därför jag tror att alla blir mer öppna. Det är bra att du är van vid att tänka positivt. Gör även det med detta. Man måste våga lite för att vinna! (Ja, jag vet att det är sjukt svårt). Vad man mer kan tänka på är att göra bra första intryck kanske. Jag menar inte att du ska tänka för mycket på hur du är så att du kanske tänker så mycket att ditt riktiga jag döljs, men; Man måste tänka på att vara glad, öppen, trevlig och intresserad av personen man försöker lära känna. Försöka att säga ja till förslag som någon kommer med och så, för om man hela tiden säger nej så slutar folk fråga för att de är övertygade om att man inte vill. Om du kommer till gymnasiet med inställningen att du ska hitta nya vänner och att allt kommer gå bra, så kommer det också göra det. Alla situationer i såna här sammanhang handlar om att du kan göra dem till för eller nackdelar för dig själv. Du kommer inte vara ensam hela livet. Jag lovar. För eller senare kommer du hitta äkta vänner. Alla passar inte ihop med alla, och många känner sig "forever alone" i tonåren. Kram! ♥

Shoot, jag snackar gärna om däråt med dig

jag bryter ihop

det är fan inte normalt på en endaste del. det är fan läskigt och onormalt och jag orkar inte längre. jag drar imorgon. är borta någon dag. fast det vet inte mina föräldrar om än, och jag är inte säker på att jag vill berätta det för dem heller.

jag mår så jävla dåligt.

Om du behöver snacka så finns jag här. Okej? Kram.

idag har varit en eländig dag. som vanligt då.
är så himla trött och klarar inte av att hålla humöret uppe. hela mitt liv är en enda röra, så hoptrasslat. och det komiska är ju att jag inte ens försöker må bra, eller reda ut den röra jag ställt till med.
trodde att saker och ting kanske kunde bli fixade under sommaren då jag fick sommarlov från bup också. jag trodde fel. fel. allting med mig är fel. jag kan inte göra någonting rätt.
ingenting ser ljust ut och jag vill bara avsluta allting. allt onödigt, onödiga tankar och onödiga handlingar.
hatar att ligga uppe på nätterna och allt korkat jag någonsin sagt och gjort spelas upp nonstop i mitt huvud, och det finns ingen utväg.
vill bara ta ledigt från livet i en dag. låsa in mig på mitt rum under en filt och lyssna på musik, titta på filmer och läsa böcker. stänga ute alla tankar, stänga ute alla människor. för just nu är jag så trött. och jag behöver vila. men just nu kan jag inte vila. och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna. allt känns så hopplöst bara.
men nej jag ska sluta klaga nu för jag vet att många har det mycket värre än mig, och det känns fel att klaga...men ja godnatt? antar jag
puss och kram på er alla fina människor ♥

"Min flickvän är den mest perfekta varelsen i hela universum sådeså ♥"
Åh ertgvfrtygv lycka. ♥

¸.•♥•.¸¸.•♥• •♥•.¸¸.•♥•.¸•♥•.¸¸.•♥• •♥•.¸¸.•♥•.¸

Känslan av att vilja ge upp andan är som ett massivt hål alldeles i mitten av bröstkorgen, utan att jag förstår hur det kunde bli så. Smärtan är som en intensiv ström genom hela kroppen som river mig inifrån. Känslan är märklig, kanske för att det inte finns någon anledning att faktiskt ge upp. Därför säger jag mer eller mindre med eftertänksamhet att känslor inte alltid talar sanning, även om det för all del känns som om de kommer att agera samvete. ♥

Men samtidigt är det så djävligt att behöva möta sorg, ångest, oro och självmordsönskningar för oss drabbade. Vad vi tillsammans kan konstatera är dock att känslor, faktiskt inte alltid talar om för oss vad vi vill. Ibland bedrar dem också, och livet är betydligt mer värt än vad det kan kännas som.

¸.•♥•.¸¸.•♥• •♥•.¸¸.•♥•.¸•♥•.¸¸.•♥• •♥•.¸¸.•♥•.¸


--- –{@

Epiphany