The cold in our bodies [PRS]

Alice lutade huvudet mot hennes axel och somnade bara sekunder efter.
Lottie plockade upp ett handarbete och började att arbeta.
"Kommer hon bli som hon var innan? Hon var frisk någon dag och nu är hon som på dödens trappa." Hon såg nervöst upp och svalde. Lade ner handarbetet och såg sedan ner. Nervöst började hon pilla med kjolen.

"Jag ser att du är orolig, Lottie.", började Maurice. "Vi gör allt vi kan för att Alice ska bli bra igen.", försäkrade han henne och tvingade fram ett litet leende. Som att det skulle göra hans ord med övertygande. Men i ärlighetens namn så var han inte säker. Alice hade väl någon gång nämt att hon skulle bli bättre av att återvända hem. Maurice hoppades på att det fanns tillräckligt med tid.
"Var kommer du ifrån, Lottie? Har du rest mycket i ditt liv?", frågade han istället. Kanske kunde en konversation om något annat lugna henne lite. Dessutom var han nyfiken på de andra. Maurice kände bara Ivan och hans sällskap. Ingen av tjänarna.

"Då ser du rätt. Jag är orolig för henne. Hon verkar så... ren." Hon nickade sedan och log vänligt.
"Detta är mitt hemland. Jag är från England från början. " Hon lät ett litet leende komma fram.
"Ivans blod har gjort oss nästinntill odödliga. Vi behöver dock inte blod för att överleva. "

Maurice nickade. Han hade för ett ögonblick glömt bort att tjänarna fick blod av Ivan. Han ville fråga henne om hon trivdes att arbeta för greven, men det skulle vara att gå för långt. Det passade inte att fråga för mycket.
Han funderade på varifrån hon kommit. Vilka hade hon skiljts från? Hennes familj?
"Då kanske det känns som hemma då.", sa han med ett snett leende. Inte säker på att den här konversationen skulle leda någonstans.

Hon log snabbt och ryckte på axlarna.
"Det var ett tag sedan jag var här. Så ska inte säga så mycket mer." Hon såg på Olivia och log varmt.
"Men ja det är ganska spännande att vara här igen."

Maurice nickade. "Du verkar också väldigt fäst vid Alice?" Han försökte tänka på något annat att prata om. Han visste ju inte hur länge till de skulle resa. Inte heller riktigt var någonstans. "Har du varit en hovdam för någon annan tidigare?"

"Jag är hennes kammarjungfru. Det är klart jag är fäst vid miss Alice. Hon verkar även ganska svag just nu." Hon såg på honom.
"Jag har jobbat åt greven så länge. Jag är en som man kallar ute personal. En som som man kanske ser." Hon log varmt

"Jag menade bara att det är ditt jobb. Din plikt." Maurice drog lite på mungiporna i ett litet leende. Blicken for ett ögonblick på Alice och Olivia. Olivia såg trött ut, men hon kämpade emot sömnen. Hon skulle vara stark för Alice.
"Du kallar honom Ivan ibland.", sa Maurice sedan. Det fanns något lustigt i hans ord. "Du är kanske en av dem som känner honom mest av oss alla."

"Ja det gör jag. Det har hänt så många gånger. Det är verkligen inte meningen." Hon kunde inte låta bli och hon såg mot Olivia.
"Vi kan sova i pass. Sov en stund du kommer annars få fler rynkor än en äldre herr." Hon log retsamt mot henne.

Maurice bara log tillbaka mot Lottie. Om än något road. Tjänstefolket skulle tilltala Ivan som greven. Det var roligt att Lottie inte gjorde det alla gånger.
"Mmm.", svarade Olivia något grötigt och blinkade bort sömnen ur ögonen. "Vem ska hålla dig sällskap då?", frågade hon och kvävde en gäspning bakom handen.
"Jag är fortfarande vaken.", svarade Maurice lugnt. Olivia tittade häpet på honom. Men nickade sedan. Av alla vampyrer i sällskapet tyckte hon att Maurice verkade vara den varmaste personen av dem.