Life - Lupple & Medi PRS

"Va?!" Han satte sig så snabbt upp att han ramlade ner igen.
"Se jag visste säkert detta men jag trodde du var vampyr." Han drog upp benen och slöt ögonen.
"Du kommer berätta om detta eller hur? Om det hade varit något litet hade det inte varit något. Men nu... Jag skäms så mycket." Han såg bedjande på honom.
"Om du berättar så se till att jag inte är i samma rum."

Patrik såg på honom med ett mjukt leende. "Du vet det nu. "Log han lugnande för att sedan nicka. " Inte om du verkligen inte vill att jag berättar, men Ethan. Jag tror det skulle vara det säkraste att göra- att berätta alltså." Sa han mjukt och såg oroligt på honom. "Varför vill du inte vara i samma rum?" Frågade han nyfiket.

"Då får du berätta. " Han suckade.
"Jag skäms så mycket bara. Jag är bara 19 men lider av demens nästan. Det är pinsamt." Han satte sig upp och lade handen över bröstkorgen och suckade.
"Det stramar lite över bröstet när jag tänker såhär med."

Patrik antecknade och nickade. "Jag förstår, jag ska berätta. " Sa han leendes och såg hur han höll sig över bröstkorgen, det var oroväckande.

Sammy åt upp det sista och log stort. "Det var väldigt gott Olivia. "Sa han ärligt.

"Jag ska vila en stund. Det brukar lugna den här känslan." Han såg på honom och slöt sedan ögonen.

Hon log och nickade tacksamt.
"Åh det var väl inget. Det var kul att laga mat till bara oss." Hon reste sig och började plocka undan.
"Sen när jag är klar så går vi. Eller ska vi ta bilen?"

Patrik nickade sakta och gick ut från rummet och letade reda på Mi och berättade det som hade skett genom att viska i hennes öra. Hon ursäktade sig genast och rusade in till gästrummet där han numera låg och vilade och kröp upp i sängen och studerade honom.

Sammy flinade till. "Åh vi går inte dit, det är värsta omvägen." Log han och hjälpte henne att plocka undan.

Han öppnade ögonen och såg på henne med en sorgsen blick.
"Förlåt." Viskade han och kysste henne.

"Är inte åka bil en omväg? Att gå blir väl raka vägen?" Hon gick och stoppade ner pärlan i byxfickan och tog på sig jackan och sedan skorna.
"Du kör igen. Du hittar."

Mi besvarade hans kyss och smekte hans kinder. "Hej, du har inget att be om ursäkt för." Viskade hon mjukt och kysste honom igen.

Sammy såg på henne, skrattade till. "Exakt så, vi ska gå dit. Känner mig helt förvirrad. "Förklarade han och drog på sig ett par skor och sin jacka innan han öppnade dörren åt henne och gick ut efter henne.

Han drog sig närmare.
"Det är därför jag inte vill glömma dig. Jag har glömt så mycket. Jag har inte vågat säga något. Jag.."

Hon flinade och såg sedan bort.
"Jag visste väl det. Se dig köra genom skogen rakt av skulle sock se kul ut." Hon flinade och gick ut.
"Nu ska jag få se din by."

Mi såg på honom och drog upp honom i sin famn och kramade honom hårt. "Schyy, jag förstår. "Viskade hon och vaggade honom lätt. "Om du tillåter så ska jag försöka återge dig dina minnen. "Viskade hon.

Sammy log och såg henne låsa dörren och började sedan gå rakt fram mot skogsbrynet. "Du ska få se. Jag måste bara säga dig en sak. Jag såg att du tog med dig pärlan. " Sa han och svalde hårt. " Om du visar upp den, eller ger den till någon så kommer Gabriel vara tvungen att gifta sig med dig. Hans kraft är sammankopplad med den, så om han misslyckas kan han förlora sina krafter. Så därför måste du vaka över den eller ge tillbaka den till honom. " Förklarade Sammy i en allvarlig viskning.