prs yehet & kkaebsong

Det är den dagen i månaden igen, dagen då allt ska kontrolleras. I tystnad sitter Joshua med blicken på sina händer, skrapar sönder nagelbanden så att en strimma blod dyker upp. Modern hade strängt satt plåster över varje nagel, men sextonåringen hade skrapat bort även dem. Rätt hopplöst. Modern bredvid honom tar tag i högerhanden med sina två, och kramar om de små fingrarna i väntan på rektorns ankomst. På hans andra sida sitter läkaren med sina fyllda pappren, och framför honom sitter McGonagall. Gryffindors föreståndare. Joshua har inte vågat se henne i ögonen en endaste gång på dessa besök. Känner hur han besvikt henne. Efter en stunds väntan stiger den bekanta gestalten in i kontoret och rör sig mot bordet för att slå sig ner bredvid McGonagall.
"Joshua, Ms Lewis, hur är det med er idag?" frågar han, ler välkomnande mot sin elev. "Förlåt att jag är sen, stötte på lite förhinder med Mr Filch förstår ni." konversationen fortsätter med vardagligt samtal, tills de kommer in på samtalet sextonåringen väntat på. "Du har varit borta i snart två månader Joshua, jag hörde att du ville försöka med att komma tillbaka?"
"Jag vill inte missa för mycket.." säger han med tunn röst. Efter han gått skilda vägar med Zihao hade allting bara gått neråt. Han låg bara i sängen, och vännerna som behandlat honom som osynlig en stund började bli oroliga. Nu åt han inte någonting på veckor och vikten föll drastiskt. Han nådde botten på 40 kilo. Vilket är drastisk undervikt för en kille på 172 centimeter. Och efter att ha tuppat av i korridoren fick han bli sjukskriven igen, han som lovat sig själv att det inte skulle hända igen.
"Jag har berättat för honom att det viktigaste är att han får tillbaka livslusten, och att han äter regelbundet. Skolämnen skulle vara i vägen." påpekar sköterskan och puttar upp sina glasögon på näsryggen.
"Jag behöver annat att tänka på. Tror du inte att skolan kan få tillbaka livslusten?" Det enda han vill är att komma bort från sängen, att begrava sig i böckerna och studierna.

Efter konversationens gång får Joshua tillslut tillåtelse för att stanna, med avtal att madam Pomfrey ska hålla ett extra öga på honom. Och vikten ska även tas regelbundet. Joshua har inte pratat med sin bror på länge, och inte heller sina vänner. Sannerligen hade de skickat ugglor till honom, försökt att hälsa på. Men hur mycket Joshua än försöker vilja träffa dem, går det bara inte. Sextonåringen säger adjö till sin mor, innan han blir ensam kvar i korridoren. Ögonlocken sluts en kort stund i tystnad, innan han börjar röra på benen upp mot Norra torget.

”Zihao, vad sitter du och glor på egentligen?” Frågade Jayden försiktigt när sjuttonåringen inte svarade på det Andrew precis sagt.
”Joshua”, svarade Zihao tonlöst och fortsatte stirra tomt framför sig. De andra tre vid bordet utbytte tvekande blickar sinsemellan. Det var inte den första gången som de suttit i den här situationen. Långt ifrån faktiskt.
”Du vet mycket väl att Joshua inte har varit i skolan på flera veckor, bordet är tomt Zihao, det sitter inte en levande själ där”, sade Anthony med en suck och skakade på huvudet.

Visserligen hade han haft sina stunder nere på botten förut, men aldrig på det här sättet. I samband med att Joshua gått upp i rök, hade Zihao sakta men säkert tappat förståendet. Det hade inte skett över en natt eller två, men efter att tillräckligt många veckor passerat hade hans hjärna börjat koka ihop hallucinationer utan dess like. Då och då satt han till och med och läste brev från sextonåringen, på pergament som självfallet var helt blanka. Ordet galen kom inte ens i närheten av att beskriva sjuttonåringens besök nere i jordens avgrund. Han var knappt mänsklig längre, då han nystat in sig alldeles för mycket i delar av sig själv som helt saknade just mänsklighet.

”Men han sitter precis där”, envisades Zihao och pekade bort mot Gryffindorbordet. ”Ser ni inte? Är ni fullkomligt blinda eller?” Fortsatte han med en darrning på rösten som tydligt talade om att han stod och vinglade farligt på kanten.
”Nej, du ser i syne..bara sänk handen och dri-” började Andrew så lugnt och försiktigt han bara förmådde. Men innan han hann avsluta meningen hade Zihao redan haft omkull bägaren med vatten. Det rann kvickt och bordskanten och ner på golvet, där det samlades i en prydlig liten pöl. Med händerna i ett krampaktigt grepp om huvudet, nästan ramlade han ut från bänken. Lyckligtvis lyckades han på något sätt hålla sig på fötter. Nåja, det var snarare tur i oturen. Paniken slingrade sig lik en tjock dimma runt honom, gjorde det omöjligt att andas in luften som fanns överallt runt omkring. Joshua var riktig, han fanns, han var okej. Allting var okej. Det var åtminstone det rösterna i huvudet talade om för honom. Men han kunde inte lita på dem, de ljög hela tiden för honom, fick honom att göra dumma saker.

När han kommit tillräckligt långt bort från den stora salen, in i en tillsynes tom korridor, sjönk han ner intill stenväggen och begravde ansiktet i händerna. Var allting verkligen en lögn? Hade han verkligen hallucinerat alltihop? Zihao torkade irriterat bort tårarna som börjat rinna nerför de bleka, färglösa kinderna. Sorg och ilska - det var de enda två känslorna han upplevt under de senaste månaderna. Ingen glädje, ingen kärlek, ingenting annat. Bara mörker och tvivel. Hade han verkligen blivit galen? Egentligen kunde han besvara den frågan utan några problem, men i samma stund som han erkände för sig själv att det var där sanningen låg, visste han att det inte skulle finnas någon återvändo.

Benen stannar till framför den tjocka damen som fortfarande försöker sjunga för fullt. Joshua vet inte om det är hans öron som spelar trick på honom, men efter år med försök av damen har hennes röst blivit mycket finare. Dock hinner han inte ge henne en komplimang, då tavlan stiger åt sidan och blottar några bekanta ansikten. Sextonåringen kan inte göra mycket mer än att titta tomt på dem, och innan han vet ordet av det har han en Liljah hängandes över sig.
"Gud vad jag saknat dig," gnäller hon i tyst ton, känner de magra axlarna men bestämmer sig för att inte påpeka det. Ämnet har alltid varit förbjudet. Dock gläder det henne att Joshua inte är lika mager som för två månader sedan, fortfarande inte hälsosam, men bättre. Bakom henne står bara Julian stirrandes, innan ett välkomnande leende sprider över hans läppar.
"Vi ska precis ner och äta, vill du följa med?" frågar den prydliga ungdomen med huvudet på sned, låter de kristallblå ögonen granska sin försvunna vän. Joshua tvekar, men hinner inte säga nej förrän Fred slängt en arm om hans axlar för att luta kinden mot hans huvud. Öven om allt Joshua vill är att vara ensam, så känner han sig tacksam över deras välkomnande.
"Du har faktiskt inget val, vi har så mycket att berätta för dig min kära vän," säger George och skuttar fram till hans andra sida.

Dock försvinner glädjen när de kommer in i matsalen, och ögonen direkt dras till Slytherinbordet. Även om Joshua är långt ifrån redo för att träffa Zihao, sjunker hjärtat när han inte sitter där. Nej, bara hans vänner. Snabbt viker han undan med blicken, säkerligen har han bara pratat med sjuttonåringens vänner ett fåtal gånger, men han är inte redo för att se dem heller. Även om han undrar var Zihao är. Det bleka ansiktet ser ner på all mat, kommer han verkligen att klara det här?

Minuterna tickade långsamt förbi. De hånade Zihao för att han fortfarande inte lyckats få grepp om sig själv, trots att tiden runnit iväg likt forsande vatten. Tiden borde ju läka alla sår, eller hur? Lögner, den hade bara gjort allting värre. Han fick inte ens längre sova i sin egen sovsal för att han lyckats förstöra den över tre gånger. Visserligen var det förståeligt, men nu var han istället instäng i sjukhusflygeln hälften av tiden. Med en bister min lutade han huvudet bak mot stenväggen och lät ögonen betrakta taket. Tänk om Joshua var död? Tänk om han aldrig skulle komma tillbaka? Allting, precis allting, var sjuttonåringens fel. Tankarna spann omkring i huvudet som orkaner. Självfallet hade han tänkt ungefär samma saker över hundratals gånger, men det betydde inte att det någonsin var mindre smärtsamt.

Det tog ett bra tag innan kände sig tillräckligt bekant med marken, för att han slutligen skulle komma tillbaka upp på fötter. Benen rörde sig långsamt genom korridoren, nerför några trappor och tillbaka in i den stora salen. Sjuttonåringen gled tyst in bredvid Andrew för att sedan vila pannan mot bordets svala yta. Men någonting var annorlunda, vännerna varken pratade med varandra eller Zihao själv. Någonting var fel, i alla fall i vännernas ögon. Han lyfte huvudet från bordet och betraktade deras stela ansiktsuttryck, följde blickarna bort mot Gryffindorbordet. Samma sekund som ögonen fäste sig på sextonåringen försvann all färg från ansiktet. Nej, nej det här var bara ännu en dum hallucination. Joshua var inte där, hans hjärna försökte bara spela en massa trick på honom. Vännerna måste väl ha fått sig en släng av hans mentala problem, om de inte satt och tittade på någonting han själv inte kunde se.

Konversationerna fortsätter, men Joshua kan inte riktigt få ut ett endaste ord. Han är alldeles för utmattad för att ens försöka komma in i deras samtal, istället lyssnar han bara.
"På något konstigt sätt fick Harry ner sitt namn i den flammande bägaren. Vi känner oss lite dumma i huvudet, vi borde ha frågat honom om hjälp!" konstaterar Fred och skakar på huvudet åt sig själv och sin bror. Jo, sextonåringen kommer ihåg kvällen då tvillingarna försökt lägga sina namn i bägaren och misslyckats drastiskt. Men han finner det inte det minsta roande, huvudet bara står tomt.
"Så hur är det med dig?" viskar Liljah och lutar sin kind mot handflatan, låter de andra hålla på med sin förbryllande konversation ifred. Hennes blick glider ner till vännens tallrik, där han i tystnad leker med maten. "Ska du komma tillbaka?"
"Ja.. jag behöver jobba ikapp." svarar Joshua i tunn röst.

En bekant skepnad dyker upp i ögonvrån, och när han väl ser upp möts han av Zihaos så bekanta ansikte. Hjärtat dunkar hårt, kommer ihåg kvällen då de skilts åt. Hjärtat gör så ont att han bara vill brista ut i grått, men håller sig själv. Nej, om han gör det blir det raka vägen hem igen. Det är som att han sjunker ner i de mörka ögonen, medan Liljah granskar hur färgen sjunker i ansiktet på sin vän, och följer sedan hans blick mot slytherinbordet.
"Vill du gå härifrån?" frågar hon och kramar om Joshuas hand, men han skakar bara lätt på huvudet som svar. Nej, det vill han verkligen inte.

De mörka ögonen borrade in sig i Joshuas. Kunde det möjligen vara så att Zihao inte alls inbillade sig? Tänk om sextonåringen verkligen satt borta vid Gryffindorbordet? Det fanns bara ett sätt att vara helt säker på den saken. Innan någon av vännerna hann hindra honom, hade sjuttonåringen redan hunnit slänga sig tvärs över bordet. Han gled ner på golvet med en skräll, men var alldeles för koncentrerad på den yngre eleven för att orka bry sig. Nej, det var bara att komma upp på fötter igen och göra det förbjudna - gå fram till Gryffindorbordet. Som tur var, fanns det åtminstone en gnutta mänsklighet kvar inom Zihao, för han attackerade åtminstone inte Joshua, även om han verkligen hade lust att görs just det. Med lätta steg strök han fram och tillbaka intill sextonåringen, pupillerna stora som tefat. Om han sträckte ut en hand för att röra honom, skulle han försvinna då? Var det trots allt bara en hallucination? Det var ett under att han fortfarande fick gå kvar på skolan, med tanke på hur han betedde sig. Inte ens lärarna ville veta av honom längre.

Jo, nu vill han definitivt det. Att sitta och se på Zihao är något helt annat än att vara nära honom. Han vill inte prata med honom, han vill bara återgå till sitt liv innan sjuttonåringen plötsligt blivit förälskad i honom. Det är dock försent för att fly från honom när han dykt upp rätt intill honom.
"Joshii.." börjar Liljah som insett att hon borde ha dragit med sin vän när hon väl haft chansen. Nu är det dock försent för det. Joshua, som ogillar alla ögon på sig själv ställer sig upp och griper tag i Zihaos handled för att dra med honom ur stora salen. I tystnad tvingar han med sjuttonåringen en bit bort till en tom korridor. Det gör än en gång ont i hjärtat av kroppskontakten mellan deras händer, Joshua hatar det.
"Kan du snälla lämna mig ifred?" frågar han tillslut och tar ett djupt andetag, han är verkligen inte redo för att prata med sjuttonåringen. Även om han undrar om Zihao fått träffa Lupin än, han hade trots allt skickat en uggla till deras förra lärare även om de gått skilda vägar. "Jag kan inte tänka på dig just nu.. det går bara inte."

Samtidigt som Joshua drog med honom bort mot en tom korridor, insåg Zihao att sextonåringen visst var riktig. Det var inte hans hjärna som lurade honom längre, utan den andre var faktiskt där. Orden gick däremot inte in i huvudet på sjuttonåringen. Han var alldeles för upptagen med att inte brista ut i gråt. Händerna darrade lätt, när de vidrörde kinderna och gled vidare ner mot halsen.
”Du är riktig”, viskade han storögt. ”Du är riktig.” Rösten bröts. Vad höll han på med? Joshua ville uppenbarligen inte ha någonting med honom att göra, vilket han precis klargjort. Men Zihao kunde verkligen inte hålla fingrarna borta. I flera veckor hade han gått omkring utan att veta vart sen andre befann sig, om han var okej eller inte. Nu fick han svar på alla de frågorna, och även om svaret orsakade honom smärta, så visste han åtminstone. Det var i alla fall bättre än att inte veta. Han kunde känna vartenda ben under fingrarnas varsamma beröringar. Allt var hans fel. Varför hade han sagt de där idiotiska orden för några månader sedan?

Kanske Joshua är för hård mot den äldre, men efter allt som har hänt har han hindrat sig själv från att tänka på Zihao. Även om sjuttonåringen försökt att klargöra för honom att han fortfarande älskar honom, har det aldrig gått in. Efter alla som han som lämnat honom varit människor han älskat något hysteriskt, är det lättare att förstå att Zihao är en av dem. Han har sårat Joshua något förskräckligt, även om det inte var med avsikt. Och han kan inte glömma bort hur hjärtat brustit när Zihao ville göra slut med honom.
"Varför skulle jag inte vara riktig?" mumlar sextonåringen tyst, viker undan från slytherinelevens beröring. Nej, att någon rör honom är han inte bekväm med, inte under omständigheterna med vikten.

Trots att Joshua drog sig undan, kunde Zihao knappt förmå sig att hålla händerna borta. Han hade hade inte varken sett eller rört sextonåringen på flera månader, vilket på något sätt resulterat i att han gått in i väggen. Gått in i den? Snarare krossat den. Och förvisso så hade han ju sett den andre, men det hade bara varit hallucinationer. Med ögonen lätt uppspärrade, lutade han sig därför närmare Joshua.
”Jag ser saker”, viskade han och stack ner händerna i byxfickorna för att de inte skulle göra någonting dumt. ”Eller, jag har sett dig...du förstår, jag har tappat förståendet, säger de”, fortsatte han och snurrade runt ett finger vid tinningen. Inte nog med att han lät galen, han såg även totalt jävla sinnesrubbad ut. Ögonen var så uppspärrade att det såg ut som om de snart skulle tränga ur sina hålor. Håret var tovigt och livlöst, huden blek och färglös. Självklart hade han blivit erbjuden hjälp, främst från professor Moody men även utav Dumbledore och professor McGonagall. Men även de hade börjat ge upp hoppet om att Zihao någonsin skulle återfå förståndet.