Tredje Världskriget

"Var?" frågade Nike och såg ner på henne. Frågan var mer, var det passade att hon satt. Det här med titlar och allt visste hon inte om, visste vad som passade. Men det syntes att hon var lättad att Akhiti var här och log svagt.

Innan hon han svara kom en kvinna fram till dem.
"Men Akhiti, tjära barn, vad har du på dig?" Utbrast hon moderligt och studerade henne förfärat.
Prinsessan såg bara på henne.
"Öhh, vem är du?" Frågade hon lite förvirrad och uttråkad. Kvinnan flämtade förnärmat.
"Jag är din blivande svärmor!" Utropade hon och såg ner på Akhiti.
"Tja, alla har sina drömmar." Sa hon och passerade den lustiga damen. Hon höll Nikes vrist i sin hand då hon snabbt lämnade den förolämpade damen.

Nike följer efter och ser efter damen som verkade sur och förolämpad. Kvinnan var kort det ville säga kortare än Nike och längre än Akhiti. Tjock var hon med, verkade vara en sådan som fick allt hon ville.
Ett roat leende far över Nikes läppar men kvinnan ser det och hennes ögon är inte nådiga.
"Jag älskar din klädnad och tack för byxorna." viskar Nike i hennes öra.

Akhiti drar dem till två stolar och sätter sig på en av dem och drar ner Nike på den andra.
"Tack och var-så-god." Så hon tomt, men nu aningen roat, då hon utalade varje stavelse.
En buffé dukades upp Akhiti började plocka på.
Många människor tittade förbluffande på prinsessans klädnand men fadern såg mest stolt ut.

Nike log svagt och satte sig ner, då hon gissade att även hon skulle få äta gjorde hon det. Men hon gjorde det försynt och försiktigt för att inte störa någon. Men de flesta såg ändå ogillande på henne, lägre stående folk skulle tydligen inte vara här.
"Döm inte utsidan efter innehållet, ni vet inte mitt släktskap." muttrar hon fram då inte ens hon visste det.

I vanliga, vanliga fall skulle Akhiti skrattat men de gjorde hon inte. Hon fick bara fram ett leende, svagt men varmt.
Hon åt upp det snabbt och var snart klar. Då lutade hon sig tillbaka och väntade på att Nike skulle bli klar.
Hon lyssnade med ena örat på när fadern diskuterade om hand-telefonen med någon adelsman men mest var hon fokuserad på Nike.

Snart var hon klar och mumlade i Akhitis öra.
"Handtelefon? Varför diskuterar de något så idiotiskt?" mumlar hon och ser sedan frågande på henne om de kunde gå. Prinsen var ur Nikes tankar, nu när Akhiti vekade vara mer sitt vanliga jag.

Hon bara ryckte på axlarna och resta sig upp. På vägen ut kommer prinsen in och hon ger honom en hatisk blick.
Han ler vad han hoppas är varmt och säger sött, för sött!
"Morgon älskling." Han böjer sig för att kyssa Prinsessan och hon gör något förmodligen ingen väntat sig.
Hon svänger först undan, men inte vara det, utan med bakhanden siktar hon ett slag som träffar honom rakt i ansiktet.
Alla stirrar förfärat, men den enda som faktiskt gör något är hans mor, och hon låter snarare irriterad.
"Vad har du nu gjort?"
Akhiti bara ser tomt men belåtet framför sig och lämnar de ytliga människorna bakom sig då hon drar Nike ut.

"Akhiti?" säger Nike förfärat då de kommit ut i trädgården. En mycket vacker trädgård med höga murar, blommor och springbrunnar. Med underbara färgsprakande fåglar i träden.
"Varför gjorde du så? Ni gifter väl er av politiska själ, kan det inte bli krig nu?" sa Nike oförstående men höll i hennes hand, hon visste inte vad som hänt.

Hon ryckte på axlarna.
"Det är det redan." Svarade hon och satte sig på en bänk.
Hon mindes vad han gjort inatt, hur kunde hon glömma? Hon mådde fortfarande hemskt och även om hon tänkte gifta sig var det där slaget något hon kunde bjuda på.
Han visste att hon var stark, hon var soldat, det var ju därför han drogat henne.
Tomt tittar Akhiti på fåglarna där de flög.