Prs(Dragon Fantasy)

Keiron stormade in i Minas fars hus med ett högt brak. Uriah hade inte sett någonting på vägen dit, Keiron var verkligen snabb. Uriah klev av hans bak med besvärad min. Han var inte van att sitta på sina lärare direkt. Men nu var hans tankar på annat håll. "Mina!" ropade han med orolig röst, vart kunde hon vara. Keiron knuffade sig förbi och gick med bestämda steg in i lägenheten.

Keiron störtade in, fadern hade fått av henne byxorna men hade inte hunnit längre då han får en hård spark av Keiron.
Mina kvider och kryper ihop, hennes rygg är uppriven och blodig och hennes händer är fastbundna. Hon är nästan naken och kan inte göra något.

Keiron ropade på Uriah, som direkt kom rusande. Han drog efter andan då han såg Mina och sparkade hennes far det hårdaste han kunde i huvudet. Han insåg försent att fadern nu var en gud. Vilken gud kunde han inte förstå, men han hade uu tagit Apollons makt... Uriah såg panikslaget på Keiron som nickade mot Mina. Uriah nickade och rusade fram till henne. Hans ögon fylldes av tårar bara av synen av (/på?) henne. Han knöt upp hennes händer medan han om och om igen viskade hennes namn. Med försiktiga händer fick han upp henne i sin famn, utan att hennes rygg nuddade något. Det hade gjort rätt ont. "Åh Mina..." mumlade han igen.

Mina var slapp i hans armar, hon var inne i hennes egna säkra värld. Den värld som gjorde henne instängd, stängde ute allt annat. Hon uppfattade dock Uriah, men orkade inte göra något. Det ar som det som varit Mina lämnat henne, inte en känsla visade hon. Mina drog till sist ett smärtfyllt andetag, men det var mer av rädsla och av att fadern som hon ändå älskade som den lilla flickan hon en gång var gjorde hade åter svikit henne.

Uriah beordrades att gå ut ur rummet av Keiton, vilket han då gjorde. Hela tiden mumlade han Minas namn. Han kunde för allt i världen inte förstå hur man kunde behandla Mina såhär. Han kom ut ur huset och satte sig på en gammal trappa med Mina i knäet. Han höll om henne försiktigt och mumlade något ohörbart till henne.

Mina slappnade av då de var utanför huset och låg nu ganska lugnt i hans famn med den svidande ryggen fri.
"Du har träffat min far." mumlade hon tillslut fram och suckade. Hon slöt ögonen och försökte ignorera smärtan, den inom henne var värre den som fadern psykiskt orsakat.

Uriah nickade. "Ja, och jag hoppas att jag aldrig behöver göra't igen." sade han lågt. "Det här kommer svida." sadeehan sedan och lade en hand på Minas sårade rygg. Han kunde tydligt känna de öppna såren och blundade när han började läka henne.

Mina bet ihop, det sved så att tårarna rann.
"Ta inte i allt, de kan fixa det i sjukstugan, du ska inte bli uttröttad." mumlar hon fram mellan hopbitna tänder.

"Shh..." ade Uriah bara. Det var mest för att han inte tänkte lyda henne, han ansåg att det var hans val om han ville lägga all energi på att hela henne. Snart var såren borta. "Det kan svida lite ibland, men såren är borta." sade Uriah då han var klar. Han strök bort lte hår ur hennes panna och såg ömt på henne. Så kramade han henne försiktigt mot sig.

"Tack." fick Mina fram satte sig upp och kröp in i Uriahs famn.
"Vad gör Kairon?" sa hon plötsligt och försökte komma upp på fötter.
"Tänk om han dödar far, det får han inte." får hon fram panikslaget.