Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Scarlet knäppte händerna och lät dem vila i knät medan hon lyssnade på honom och nickade sakta. När han kom till delen om Cermonin så försvann all färg från hennes ansikte. Hjärtat hoppade nog över några hjärtslag och hon stirrade på honom. Hon ville inte skrika på honom men ändå ville hon det. Skräcken slet i Scarlets hjärta och sinne medan hon såg på Nicolai.
"Så jag kommer bli som du?" sa hon efter ett tag, med rösten svag och rädd.
"Jag kommer aldrig få äta mat igen?" Hon såg rädd ut.

Nicolai lägger huvudet på sned och ser rädslan i Scarletts ögon.
"Var det inte det du ville?" frågar han men fortsätter direkt utan att vänta på svar, "för jag trodde du ville vara med mig, dela evigheten med mig? Är det inte så Scarlett?" frågar han och stirrar på flickan. Han har rest sig från soffan medan han talat och står nu framför flickan och ser ner på henne.

Hon ser på sina händer innan hon talar och hon ser upp på honom. Klumpen i halsen gör det lite svårare att tala men hon lyckas hålla rösten någorlunda stadig.
"Jag vill det här, jag vill dela evigheten med dig det är bara det..." Hon slutade och samlade tankarna snabbt.
"Jag är bara lite rädd att jag kommer få ont... Det jag menar med det är att något kommer att hända så jag får ont, riktigt ont. Jag kommer antagligen gråta eller skrika. Jag kommer skämma ut dig inför dina vänner." Hon reste sig och såg upp på honom med gråten i halsen.
"Jag är inte rädd för att bli som du. Jag kommer sakna att sova och att äta, känna värmen från elden eller badvattnets värmande mot min." Scarlett tog hans hand. "Det ända jag bryr mig om just nu är att bröllopet kommer bli som du har planerat."
Hon drog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
"Så säg mig Nicolai kommer det hända något som gör mig illa?" Scarlett såg upp på sin blivande make med tårar som sakta rann ner för hennes kinder.

Nicolai Kramar försiktigt Scarletts små händer. Han stirrar ner på dem, hur de begravs i hans maskulina nävar. Trots att han inte behöver luft så drar han ett djupt andetag.
"Ja Scarlett, du kommer att ha ont, du kommer skrika, gråta, sparkas och försöka klösa sönder din kropp när förbannelsen sprids i din kropp och gör dina ben obrytbara, din hud iskall och ditt hjärta... Ditt hjärta kommer långsamt att sakta ner tills det stannar och blir till sten." Han söker efter Scarletts blick, hennes ögon tårade och han kan se oron i dem.
"Men jag kommer vara där hela tiden. Jag kommer inte lämna din sida." säger han sedan betryggande och drar upp flickan i sitt knä.
"Jag vill dela evigheten med dig och oroa dig inte för bröllopet. Det spelar ingen roll vad som händer med bröllopet. Det enda som spelar någon som helst roll är att det är du som vandrar upp för altargången, till mig." mumlar han med mörk röst. Han drar henne närmre sin kropp och kramar henne hårt.
"Vad vill du veta? Jag ska försöka svara så gott jag kan på dina frågor..." suckar han sedan fram. Egentligen ovillig till att berätta något men han vet att Scarlett förtjänar en chans att förbereda sig inför prövningarna hon kommer få utstå.

Hon tryckte sin kropp mot hans och darrade. Men snart hade Scarlett slutat gråta och snyftade lätt.
"Jag förstår. Men jag vill det här. Jag vill inte se din plåga av min skörhet." Hon såg upp på honom.
"Nej för tillfället är jag nöjd med svaren jag ville bara veta om smärtan." Hon torkade bort tårarna och tog hans händer.
"Och när vi är ett så kan vi gå på stranden i månens sken. " Hon log sorgset och hon snyftade återigen till.
"Se på mig. Jag gråter bara." Hon slapp ut ett skratt innan hon log mot honom.
"Åh Nicolai jag längtar till att bli din."

Nicolai kysser Scarletts varma panna med sina kalla läppar,
"Jag med..." mumlar han försiktigt och smeker försiktigt flickans kind.
"Men de tär inte lång tid kvar nu." mumlar han sedan,
"Jag vill att du gör en sak för mig. Kan du det?" frågar han sedan och stirrar in i hennes ögon med sina gyllene ögon.

Hon sluter sina ögon och ryser med välbehag av smekningen.
"Vad är det ni önskar?" Hon öppnade ögonen och såg upp på honom.
"För ett nej kan jag inte säga." Hon lade huvudet sakta på sned och såg på honom med kärlek.

Nicolai ger Scarlett ett försiktigt leende, kanterna utav hans indragna huggtänder glimtar till i lågornas sken och hans hy ser porslinsblek ut.
"Jag vill att du njuter av solen, av eldens värme, av varma bad och äter hur mycket du vill. Bara säg till Abigale exakt vad du vill ha så ordnar hon det." viskar han med hes röst.

Nicolai kysser toppen utav Scarletts huvud innan han ser på henne igen,
"Det är vad jag vill att du ska göra. Njuta av att vara mänsklig de sista två dagarna." Den sista meningen flyter ur hans mun som en lätt bris, nästan ohörbar för det mänskliga örat. Det vrider till i hans hjärta, kan jag verkligen göra såhär mot kvinnan jag älskar? Kan jag vara så självisk att jag avslutar hennes liv bara för att få ha henne vid min sida i all oändlighet? Tänker Nicolai och kramar Scarletts hand lite hårdare men fortfarande otroligt försiktigt för att inte skada henne.

Hon såg upp på honom och nickar och sträcker ut handen och försiktigt smeker hans kind.
"Jag lovar att jag kan göra det." Scarlett log försiktigt och kved till när han kramade hennes hand lite hårdare.
"Älskade du kramar min hand lite för hårt."
Scarlett flyttade blicken mot hans ansikte men log.
"Men jag är mätt just nu och jag har inget emot att ta en liten dans." Hon log bara mot honom medan hon smekte hans kind med sin fria.

Nicolai släpper hastigt sitt grepp om Scarletts hand.
"Ursäkta, jag försöker vara försiktig. Du är så ömtålig..." viskar han försiktigt och drar med tummen över hennes kind.
"En dans sa du?" mumlar han sedan försiktigt och reser sig ur soffan. Han sträcker sin hand mot henne och ger henne ett litet leende.