PRS(Dragon Fantasy)

Nalel låg med San bredvid sig och bara såg upp och njöt hon med. Tills hon hörde skriket. Hon for upp och stirrade på henne. "Meira?". Hon kramade snabbt om sin vän. Hon hörde hur Ian börjat gråta bakom henne, skriket hade skrämt honom och han trodde någon hade gjort illa sig.

Meira rörde sig inte, hon knep hårt ihop ögonen som för att stänga ute allt, men det blev bara värre.
Hon kände Nalels armar om sig och försökte lugna sig, dra ner paniken som fanns i henne.

Nalel kramade henne hårt och strök henne över ryggen. "Såja Meira, det är ingen fara, du är här med mig och Ian".

Meira drog djupa andetag och tillsist vågade hon öppna ögonen och ta bort händerna från öronen. De var på ängen, allt var fridfullt och inte en strid så långt man kunde se.

Då Meira lugnade ner sig strök Nalel henne en sista gång över ryggen innan hon vände sig mot Ian och tog honom i sin famn. "Lilla gubben" sa hon mjukt och vaggade honom lätt för att han skulle sluta gråta.

Meira slappnade av och såg på Ian och Nalel, "Förlåt." sa Meira med trött röst, hon hade inte ens varit medveten om vad hon gjorde, troligen hade hon somnat, hon hatade verkligen det där, allt var så verkligt.

Nalel log mjukt mot henne. "Be inte om ursäkt, det är inte ditt fel". Tillslut slutade Ian gråta. Han kröp ihop i hennes famn och blundade medan hon lätt kysste hans hjässa.

"Jo, det var det." sa Meira och kom darrande på fötter. Sen hon lämnat kriget, striden, sedan allt börjat lugna sig hade det varit såhär.

Nalel skakade på huvudet. "Hur kan det vara det?". Hon satte Ian vid sina fötter.

"För att jag borde ha blivit av med det, kunna klara av det, glömma." sa Meira och såg ut i skogen, hon var svag hon visste det, hon visste det hela tiden.