Power (Ett rollspel för alla)

Väl framme vid trädet sätter sig Lelia ner och lutar sig mot stammen.

Zeya satt sig bredvid och pustade ut.
"Åh varför?!", sa hon och lade händerna i ansiktet.

Lelia tittar på Zeya. "Åh varför, vad?" undrar hon och lägger en tröstande hand på Zeyas axel. Hon var jätte trött och det gjorde nästan ont i huvudet, men hon visade det inte.

Zeya var tacksam över att Leila brydde sig, men hon var för frustrerad för att känna av det.
"Allt det här! Varför mina föräldrar var tvungna att åka till Skottland, varför vi ska vara "Välsignade" och kämpa mot någon ond kvinna!", nästan skrek hon.
sedan kom hon på att det måste vara minst lika jobbigt för Leila också också.
"Förlåt", tillade hon. "Jag måste vara jättejobbig"

"Du är inte jobbig alls" säger Lelia. "Jag förstår precis hur du känner" Och det gjorde hon. Inte för att allt det hade hänt henne. Men hon kände av Zeyas känslor.
"Jag vet inte om det gör dig på bättre humör, men min mor lämnade mig föralltid när jag var 3 år. Med en puckad, onykter far"

När zeya hörde om vad Leila hade gått igenom kändes det som att hennes problem var de minsta i hela världen.
"Åh", sa hon och tittade ner i marken. "V-vad synd"
Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.

Lelia la armen över Zeyas axlar. "Men framtiden är ljusare, eller hur?" säger hon med ett glittrande leende och igen så lyste ljus och hopp från hennes hjärta ut i världen.

((Hoppets gåva, you know ))

Zeya log brett mot Leila, hon kände sig redan mycket bättre. Om hon inte hade fel så kunde hon nästan se hur det lyste om Leila.

((HAR NÅGOT SPECIELLT HÄNT? HALLÅ?))

((Eh, Ariana är med Francesca i sin tonårsskepnad, Annabeth är hos William och Lelia och Zeya sitter under ett träd på skolgården. Det är vad jag vet...))