Är det svårt att älska och bli älskad?

Jättebraaaaaa!!!!!!!!!!!!!

Jag fattar inte, har missat två helt awesome kapitel.
Men igen, och igen. AWESOME! ♥

haahhaha taack ♥

Asbra!!! mer

Aaaaaaahh!! Jag dör flera gånger om, för att du är så bäst Bombarda!!!!

meeeeeeeer

Bravo!

Kapitel 45:

Klockan var nu tre på eftermiddagen och mitt hjärta tog ojämna skutt. Om en timme, bara en ända jäkla timme skulle jag få reda på vem det var. Skulle det vara Zabini som jag trott eller skulle det vara den personen jag minst anade?
Jag satte nere i sällskapsrummet tillsammans med George och Fred. Olivia var och träffade sina tjejkompisar vilket jag uppskattade just nu. Det var skönt att bara få umgås med tvillingarna precis som innan. De var något med dem som fick mig lugn och genast på bättre humör.
Jag lutade mitt huvud mot Georges axel och han la sin arm runt mig, min kropp översvämmades av lycka och kärlek.
- Jag har saknat er, sa jag rätt ut och båda hoppade nästan till eftersom jag bröt tystnade som uppstått.
- Conny du vet väl om att vi träffas varje dag? svarade Fred och började små flina lite lätt.
- Ja det vet jag väl, men att bara vi tre träffas. Jag har saknat det.
George böjde sig över mig och gav mig en mjuk kyss på pannan.
- Det har jag också saknat, svarade han sedan.
Vi fortsatte att sitta tysta tillsammans i soffan. George på min högra sida och Fred på min vänstra. Fast nu var det min tur att bryta tystnaden igen.
- Vill ni höra en rolig historia?
- Gärna! svarade Fred och min kille nickade instämmande.
- Okej såhär går den, det var en gång en gång.
Tvillingarna bara stirrade på mig och jag suckade till svar.
- Okej den här då. Knut knöt en knut bakom knut med knut.
- Haha Conny, det är en bra början men du kommer aldrig bli lika bra som Weasley tvillingarna ! flinade George och jag knuffade honom i sidan.
Jag sneglade lite mot klockan och såg att hon nu var kvart i fyra. Jag reste mig sakta upp och gav ifrån en fejkad gäspning.
- Jag tror jag går ut en sväng, svarade jag och gav George en kyss, sen vände jag mig om till Fred och gav honom en vänskaplig kram.
- Vill du att vi följer med?
- Nej, jag känner nog att jag vill vara själv, svarade jag och började gå mot porträtt hålet.

Jag tog ett djupt andetag innan jag höjde min hand för att dra ner handtaget intill biblioteket. Mina ben var skakiga och jag var nu räddare än någonsin. Biblioteket var nästan tömt på folk, så det ända som hördes var få hostningar och lite viskningar här och där.
Jag vände mig mot de stället där det inte hördes någonting alls, några få stolar stod kring ett runt bord och jag slog mig ner vid den närmaste.
Jag satt där på stolen i min ensamhet och rädsla i vilket som kändes som en evighet innan det hördes steg. Steg som kom närmre och närmre mig. Mina händer började skaka och svetten från min panna började rinna.
- Du kom!
Jag tog ett djupt andetag och försökte visa mig stark.
- Vad vill du Malfoy?
- Res dig upp och titta mig i ögonen, sa han irriterande.
Jag löd hans order och reste mig upp, när jag tittade in i hans iskalla ögon försvann all rädsla. Det var som om det bara var han och jag där. Men innerst inne visste jag att både Crabbe, Goyle och Zabini var där.
- Zabini, jag har inte hela dagen på mig gäspade Malfoy och den mörkhyade killen började närma sig mig. Han var faktiskt rätt söt ändå om man titta noga. Hög kindben och ett vacker leende.
Han ställde sig framför mig och tittade mig in i ögonen och flinade stort. Han drog bort en hårslinga från ansiktet och kysste mig på halsen hela vägen upp mot ansiktet. Min rädsla hade kommit tillbaka och jag mådde bara illa. Jag vågade inte röra mig så jag stod helt still. Han fortsatte hålla på mig och jag försökte får fram ord men kunde inte. Det var svårt.
- S'sl'u'ut'a, stammade jag fram. Bokstäverna fastnade vid tungan men det märktes att han uppfattat orden. Han stannade upp.
Malfoy, Crabbe och Goyle såg nöjda ut, de granskade mig nog innan den blond kille öppnade munnen.
- Tack Zabini, log han fram. Det var ett nöja att få se.
- Tack själv, svarade han stolt och återvände till sin grupp.
- Killar, ni vet vad ni ska göra, fortsatte Draco.
De båda killarna närmade sig och stod nu framför mig. De var säkert två huvuden längre än mig vilket skrämde mig mest.
De började ge mig vars ett slag mot magen och jag fick hålla mig för magen så att jag inte skulle spy. De fortsatte att slå mig mot magen, sen mot benen. Smärtan ilade genom kroppen och jag ville bara skrika ut men Goyle höll mig för munnen. Men jag hade mod till att bita honom i handen och det funkade precis som jag tänkt. Han släppte greppet om mig.
- Är du så feg Malfoy så DU inte vågar slå mig, det bevisar på att du är rädd och feg.
- Ingen kallar mig FEG! röt han och gick med bestämda steg mot mig. Höjde sin knutna hand och gav ett rejält slag mot handen som var full med ilska och hat.
Jag föll till golvet och slog i huvudet, jag blev alldeles yr. Ännu ett slag från honom träffade mig fast denna gången mot mitt huvud.
Denna gången blev allt svart.

Omt, gud va spännande!! döör så bra o.o ♥

oj, jag längtar efter den spännande fortsättningen på detta! Du ÄGER verkligen på att skriva ff. ♥♥♥