prs yehet & kkaebsong

Joshua sjunker ner i de blanka ögonen framför sig, kramar om Zihao med all sin kraft för att försöka trösta.
"Jag vet inte Zihao.." viskar han försiktigt och stryker den äldre över ryggen. "Jag vet inte vad jag kan säga för att övertyga dig." Orden sliter så mycket på hans inre, hur slytherineleven erkänner rädslan. "Det är klart du är. Det hade varit väldigt underligt annars."

Zihao lyckades slutligen samla sig själv och efter stt noggrant ha tänkt igenom både Joshuas ord och det han själv tänkt säga, lutade han sig tillbaka. Med ett sorgset leende på läpparna placerade han händerna runt sextonåringens ansikte.
”Vi kommer inte funka, Joshua..” sade han så tyst att orden knappt var urskiljbara. ”Du inser väl det själv? Att jag är dålig för dig och att du förtjänar bättre”, mumlade han vidare och tog ett djupt andetag. ”Det här betyder inte att jag inte älskar dig, för det gör jag verkligen, men det kommer bara sluta i katastrof om vi fortsätter.”

Storögt stirrar Joshua stumt på den äldre, varför måste alla han älskar lämna honom på ett eller ett annat sätt.
"Vänta va?" viskar han, känner hur ögonen vattnas något hysteriskt och tvingar bort blicken från Zihao. Nej, nu har det blivit precis som alla andra gånger. Sjuttonåringen som lovat att han aldrig skulle lämna honom. Kanske Joshua varit naiv för att tro på det. "Vad fan nu det betyder." orden du förtjänar bättre låter bara som en ursäkt. Som att det ska trösta. Tårarna rinner ner över kinderna medan han sväljer hårt. En tjock klump har bildats i halsen på honom. Varför? Kan de inte bara kämpa sig igenom det. "Om det är det du vill." säger han tyst, mest för sig själv. De varma tårarna lämnar kinderna alldeles våta. Hjärtat dunkar så hårt att det gör ont. Joshuas pappa, Zach, Samuel, och nu Zihao. Han påminner sig själv över hur övertygad han varit att kärlek inte längre är något som kan inträffa hos honom, men så kom han närmre Zihao och de tankarna försvann. Rädslan också. Men nu förstår han hur jävla rätt han haft.

Joshuas reaktion fick tårarna att börja slingra sig ner för de redan väts kinderna ännu en gång. Det var inte så att Zihao ville sära på dem, att han ville att de skulle gå skilda vägar. Men han var uppenbarligen alldeles för impulsiv och dum för att kunna hålla relationen hälsosam.
”Det är inte det jag vill”, viskade han svagt och skakade på huvudet, drog försiktigt tummarna utmed Joshuas kinder som även de blivit våta av tårar. ”Men du inser väl själv att det är ohållbart om jag hela tiden ska skrämma livet ur dig, dag och natt”, förklarade han och kvävde en snyftning. Med ett skakigt andetag lutade han sin egen panna mot den yngres. ”Jag vill bara att du ska må bra, okej?”

Orden går inte in, nej. I Joshuas öron låter det bara som att han är alldeles oälskvärd. Vad fan är fel på honom om han inte lyckas behålla en endaste relation?
"Och du tror att jag kommer må bättre utan dig?" rösten brister när han känner Zihaos händer mot sina kinder och backar bakåt. "Du skrämmer inte livet ur mig." viskar sextonåringen med blicken fäst på golvet innan han drar åt sina kläder medan kylan av rummet slår mot de tunna, bara axlarna. "Fint."

Händerna föll tillbaka mot sidan när Joshua drog sig tillbaka. Det hade absolut inte gått som Zihao tänkt sig, inte ens i närheten.
”Joshua, snälla”, bad sjuttonåringen lätt panikartat och sökte efter den andres händer som tydligen redan var okuperade med kläder. ”Det jag säger är att jag inte skulle klara av konsekvenserna av att göra illa dig”, fortsatte han, en aning högre på rösten. ”Jag skulle inte kunna leva med mig själv om någonting hände när jag kunnat förhindra det, förstår du inte det själv?” Han gömde ansiktet i händerna och slöt ögonen. Fint, verkligen? Nej, det tyckte han inte alls.

Det är på något sätt lättare att skylla på sig själv, att det är Joshua det är fel på än att deras relation helt enkelt inte skulle kunna funka. Det är lättare att hata på sig själv när det hänt så många gånger innan, att folk han älskat bara slutat.
"Okej," viskar Joshua tyst, men han är långt ifrån okej. Men sextonåringen orkar bara inte mer. "Du vet att det här gör mig mer illa än det du gjort innan, eller hur?" påpekar han med ett svagt litet leende. Om Zihao är rädd för att göra honom illa, har han redan gjort det. "Även om du inte vill det." Med kläderna på lovar han sig själv att aldrig, aldrig vara så naiv igen. För det finns inget alls att älska hos honom, och han borde ha insett det.

Zihao hade aldrig haft i avsikt att göra Joshua illa med orden han just yttrat. Aldrig.
”Snälla, försök att förstå”, bad han och sjönk ner på golvet med en lätt duns. ”Bara för att jag är bortom all kontroll så betyder det inte att jag älskar dig. Lova att inte tvivla på det.” Nej, den saken var alldeles kristallklar för sjuttonåringen. Han älskade verkligen den andre, vare sig Joshua ville tro på det eller ej. Men han kunde inte tillåta sig själv att fortsätta försätta dem i nästintill farliga situationer. Gårdagens kväll var bara ett exempel på vad hans valnötshjärna kunde tänkas koka ihop. Nästa gång kunde det vara någon betydligt värre.

"Jag förstår.." viskar Joshua tyst för sig själv, låter blicken vila på Zihao en kort stund innan han vänder sig mot dörren. Tårarna börjar sippra ut än en gång, och han biter sig hårt i läppen. Utan att säga någonting mer öppnar han dörren och går ut därifrån. Kanske inte det mognaste att göra, men just nu orkar han inte ens tänka klart. Hjärtat är så förbaskat krossat att han inte kan stanna där en endaste sekund till. Med den stängda dörren bakom sig skyndar han sig ner för trapporna, går med huvudet nerböjt för att inte få någon uppmärksamhet av de få slytherineleverna som sitter inomhus, innan han går ut ur sällskapsrummet. Aldrig har det gjort så här pass ont i honom, och han kan inte hindra sig själv från att falla ner mot golvet alldeles utmattad, lyckligtvis är korridoren tom.

Dagarna blev till veckor och veckorna förvandlades i sin tur till månader. Men trots att tiden sakta men säkert flöt förbi, kunde Zihao inte sluta tänka på Joshua. De såg varandra minst några gånger i veckan nere i den stora salen, ibland i korridorerna påväg till klassrummen. Hur många gånger deras ögon mötts fanns det inget sätt att hålla reda på, då de var på tok för många. En sak kunde han däremot konstatera, och det var att varje gång de fick ögonkontakt ville sjuttonåringen börja gråta och skrika, sparka på väggarna och slå sönder allting inom räckhåll. Självfallet hindrade vännerna honom från att göra detta, men det lugnade inte känslorna det minsta. Även om han fortfarande åt och drack hälsosamt, hade påsarna under ögonen blivit mörkare och mörkare. Nästan direkt efter att Zihao och Joshua gått skilda vägar, hade allting fallit samman. Den lilla kontrollen han faktiskt haft över sig själv var helt borta och ungefär vad som helst kubde utlösa förvandlingen. En vas som föll i golvet, någon som pratade alldeles för högt, det spelade ingen roll längre. All tid fick han spendera inne i sjukhusflygeln, då personalen på skolan slutligen bestämt sig för att de inte kunde riskera att han skulle byta skepnad mitt ute i någon korridor. När de sedan kände att han var lagom stabil, fick han dock återgå till sitt vanliga, deprimerande schema. Som dagen till ära till exempel.

”Zihao, sluta äta, det kan inte vara hälsosamt att stoppa i sig så mycket mat på en och samma gång”, sade Andrew bestämt och drog till sig sjuttonåringens tredje portion med kycklingben. ”Försök få ett grepp om dig själv, vi vet att du fortfarande är hjärtekrossad, men det kommer att gå över” Fortsatte den blåögde brunetten tröstande och klappade kamraten på axeln. Men Zihao lyssnade inte på ett ord av vad den andre sa. All hans uppmärksamhet gick åt till att sitta och äta Joshua med blicken. Han kunde inte sluta bort ögonen, det var totalt omöjligt. Hade det varit för några veckor sedan så hade ögonen troligen varit överfulla med tårar, däremot fanns det inga kvar att pressa ut. De hade tagit slut för längesen.