(ORP) Hide, run, survive

Olivia:
Nickar stumt åt allt och alla. Det kommer att bli bra... Nej, det måste bli bra. Utan att tänka efter, griper jag tag i Max hand, eftersom han står närmast. Han älskar ju också Marbelle.

Max
Jag trycker försiktigt Olivias hand.
- Hon kommer bli bra. Mumlar jag, men känner mig inte övertygad.

Olivia:
"Ja.", säger jag tyst, och hör tvekan i hans röst, "Det är klart hon kommer bli."
Min hand glider försiktigt ur hans, och jag smyger försiktigt fram till Marbelles medveteslösa kropp. En ensam tår faller ner från min kind till hennes, när jag lutar mig över hennes ansikte.
"Snälla Marbelle, vakna...", viskar jag.

((Vem frågar Max? owo))

(Ellie )
Marbelle
Dimridåer skymmer min syn och det känns som att jag gungar i ett hav av förvirring, illamående och smärta. Jag försöker krypa ihop men åstadkommer bara en svag rörelse. Illamåendet väller över mig igen och jag hostar upp lite kräks.

Olivia:
Marbelle gör en oväntad rörelse, och hostar upp lite kräks. Jag smeker hennes ansikte försiktig med ena handen.
"Såja, det blir bra....", mumlar jag och kramar hennes hand, "Bara öppna ögonen."

Marbelle
Jag hör någons röst, jag minns inte vems men den får mig att le och sen försöker jag öppna ögonen och jag kisar lite mot Olivia. Hon gungar.

Olivia:
"Det är bra, bara lite till...", säger jag lugnande, "Max, kom hit!"
Jag sätter mig ner och lägger hennes huvud försiktigt i mitt knä.

Max
Jag rusar dit och tar Marbelles hand. Hon hostar upp ännu mer kräks och sen öppnar hon ögonen helt. Jag kan inte hjälpa det jag börjar gråta.
- Fattar du hur rädd man blir? Skrattgråter jag.

Olivia:
Pustar ut. Av någon anledning rodnar jag djupt, och börjar torka upp kräks med en trasa.
"Ja-jag... Det är bra att du är vaken nu..", är det enda jag får fram. Efter att ha rabblat upp orden, förstår jag att det var det dummaste jag någonsin kunde säga.