Tredje Världskriget

(Visst ^^ )

Nikes utbrott hade lugnat sig och hennes röda hår stod åt alla håll. Hennes gröna ögon glimmade av ursinne, men hon hade lugnat sig. Då någon knackar på dörren kommer hon upp, kuddar ligger överallt på golvet och sängen är i oordning.
"Ja?" frågar hon artigt och ser på kvinnan.

(Usch för när det man skrivit raderats!)

Krita ler sött och räcker klädesplagget till Nike.
"Ursäkta att störa frun men prisessan ville ge dig de där." Hon syftade på klädesplagget.
Hon fortsatte sedan, nästan ännu sötare.
"Och sedan skulle prinsen gärna vilja träffa dig senare. Sök upp honom någon gån, när du känner att det passar dig." Sedan så studerade hon flickan med aningen äcklad min.
"Och, eh, klä upp dig lite." Sa hon innan hon gick därifrån.
Varför i hela friden ville Akhiti ge Nike gröna byxar? Det visste hon inte, men det hade varit ett perfekt tillfälle att ge henne meddelandet.

Under tiden hade Akhiti krypit ner under täcket på sin sköna säng och skulle precis somna då det knackade på dörren.
"Kom in." Sa hon irriterat och satte sig upp. Den hon såg hade hon inte förväntat sig.
"Min älskade, hur mår du?" Frågade AKhitis blivande make.
"Jag mår bra, gå nu!" Sa hon irriterat och försökte lägga sig ner, men mannen hade redan nått henne med vänligt, men ändå lömskt, leende.
"Var inte så otrevlig, jag ville bara se hur du mådde!" Sa han oskyldigt. Prinsessan bara fnyste.
"Okej, men drick ändå det här." Prinsen räckte Akhiti ett glas med vätska.
Prinsessan suckade djupt men tog trött emot glaset, hon var ändå rätt törstig, och hon drack upp allt utan att orka registrera vad som kunde finnas i det.
Prinses såg förväntansfullt på kvinnan.

Nike hade bara förundrat sett på byxorna att hon nästan inte hörde kvinnans sarkastiska prat gömd bakom sockersöthet. Byxor, de gröna byxorna, vad betydde detta? Mindes Akhiti bara? Vad var det? Fanns det fortfarande känslor kvar bakom den hårda fasaden?
Sedan nickade hon bara stumt åt kvinnans ord innan hon gick och stängde dörren. Varför skulle hon besöka prinsen? Vad kunde han vilja? Det var dock sent, hon fick väl göra det efter frukosten och hon visste vad hon skulle bära då.

(Alltid lika jobbigt, jag kopierar alltid mina ;P)

(Aa, jag med men jag råkade trycka på forum innan jag hann göra det -.-)

När hon druckit upp det skulle hon precis tacka, men innan hon hann göra det kände hon som om ett mörkt täcke las om henne.
De blev jobbigt att röra sig och det kändes svårt bara att prata.
"V...ad?" Fick hon ansträngt ut.
Prinsen studerade flickan lurigt och lustfullt.
"Bara något för att lugna dig, du har ansträngt dig såå på sistånde." Sa han mjuk och hjälpt henne ner med huvudet på kudden. Han la ett ben på var sida om prinsessan och såg ner på Akhiti.
"Så ta det bara lungt nu, så sköter jag resten." Viskade han i hennes öra.
Hon ryste ofrivilligt och gav efter ett tag upp att kämpa emot.

(Usch då D: )

Nike klädde av sig, badade och fick på sig nattlinne innan hon la sig i sängen med de gröna byxorna tryckt mot sig. Hon drog in deras lukt, det var som att krama en del av Akhiti. Hon saknade flickan så, hennes armar, röst och lukt.

Han lämnade henne inte förns mitt på natten. Akhiti hade aldrig känt sig så ensam som då och hon kramade sin kudde hårt. Hon kunde inte gråta, tårarna skulle kännas fel, men hon var ledsen och sviken.
Hon kunde fortfarande inte röra sig helt, och det gillade hon inte. Enda sedan liten hade hon aldrig gillat den kraftlösheten, men tillslut somnade hon.

Morgonen grydde och Nike klev upp, hon tänkte faktiskt följa Akhitis vilja och skulle komma till frukost. Hon drog på de gröna byxorna och ett svart linne hon fann. Hon hade inte många kläder i sin garderob som passade, det var inte hennes och skor hade hon inte alls.
Så på barfota fötter men med välborstat utsläppt hår tar hon sig till frukosten och ser sig försiktigt in.

När Akhiti vaknade vid gryningen var hon lättad över att kunna röra sig igen. Med en suck satte hon sig upp, och ännu en sådan flydde hennes mun då hon såg ner mot golvet.
"Näej..." Mumlade hon vid synen av sitt trasiga nattlinne.
Moloket gick hon mot badrummet för att fräscha upp sig lite. Efter en skön dusch klädde hon på sig i något hon inte gjort på länge.
Hon såg länge på sitt val av kläder innan hon godkände det.
När hon var klar med att fixa sitt hår och smycken kollade hon sig i spegeln.
Gestalten där bar svart mjuka tajts, grön tunika och jeansjacka. På fötterna satt bekväma sandaler och i håret var den där flätan hon tidigare gjort men tjärnarna tagit ut.
Blicken var fortfarande tom, men hon kände att hon började läka för första gången sedan broderns död.
Hon gick ut ur sitt rum.

Akhiti hade inte kommit och Nike stod tilltryckt till väggen. Hon visste inte vad hon skulle göra, alla de fina och rika människorna. Hon höll sig tyst och så osynlig hon kunde även om hennes röda hår syntes bland allt det svarta. Men var någonstans var Akhiti? Hennes far var här, och hennes tillkomande make. Prinsen som hade förstört deras liv, vad ville han henne? Ja, efter frukosten skulle hon få se.

Akhiti nådde matsalen. Direkt la hon märkte till Nike då hennes röda hår verkligen stod ut.
Prinsessan gick fram till henne och stod där ett tag. Sedan, fortfarande utryckslöst, talade hon.
"Sätt dig bara." Hon såg upp på Nike och insåg för första gången hur störande det faktiskt var att hon var så kort. Självklart syntes inte känslan på henne.