Prs(Dragon Fantasy)

"Bra!" log Uriah och gick ner. Han kände sig vimmelklantig efter att inte ha ätit någon frukost och mådde lite illa. Han mumlade något ohörbart och gick ut och bad Arnold om att hämta dem lite bröd. Sedan vände han sig mot Mina och räckte henne sin hand. "Vad ska vi göra då? Lektionerna är redan slut."

Mina ryckte på axlarna, "Vi kan väl bara gå till klippan?" mumlar hon och håller hans hand.
"Önskar vi blev utskickade på uppdrag." mumlar hon sedan.

"Okej!" log Uriah. Han kramade hennes hand och började gå mot klippan. Han gillade alltid att vara vid klippan, där var det lugnt och fint. Han nickade lätt, "Ja, bara du och jag."

"Det hade varit trevligt." mumlar Mine men stelnar till då de kommer till klippan. En man står där, en man som inte ens skulle kunna komma in, hennes egen far. Helas Minas gestalt som kryper ihop då han vänder sig om och ser på henne, totalignorerar Uriah. Mannen är lång och senig, inte särskilt stark. Mina skulle lätt övervinna honom, men inte förr, inte förr då hon varit en liten skrämd, undernärd och försvarslös flicka.

Uriah nickade och log. Han såg oförstående på Mina och följde hennes blick. Han fick syn på mannen, en man som var lång och senig med mörkt tunt hår och kuddar under ögonen. Han såg rätt försvarslös, och Uriah som inte förstått vem mannen var kunde inte förstå varför Mina gjorde som hon gjorde. "Vad är fel?" frågade han försiktigt och lade en arm om hennes axlar.

"Mm-in-n f-aa-r." stammade hon fram med ostadig röst. Hennes blick var flackande och handen iskall. Fadern kom fram till henne med raska steg och något ondskefullt glimmade till i hans ögon.
"Så min slyna till dotter är här." morrar han fram, knuffar undan Uriah och ger Mina en örfil, för stark för att komma från honom och Mina kryper ihop. Han tar tag i hennes handled och ser på Uriah.
"Äntligen har jag fått hjälp, kan bli en gud, andra gudar hjälper." sa han och sparkade till honom.
"Och om du ursäktar, ska jag göra det man har horungar till, lär dem vad de är." sa han och med ett pang försvann han och Mina i ett svart moln.

Uriahs ögon vidgades då han såg fadern komma mot dem. Han hann inte reagera innan allt skedde. Och så var de borta, helt plötsligt. Då insåg han vad som hänt med Apollon. "Helvete!" morrade han och satte fart mot Keiron och halvblodslägret igen. Om och om igen svor han för sig själv. Vart kunde fadern ha tagit Mina.

Fadern var inte mer kreativ än vanligt, han tog henne hem och kastade in henne i garderoben i hallen, hennes gamla ställe. Det hade varit okej då hon var liten, förutom mörkret men nu var det för trångt. Mina var livrädd, hennes barndom var på nytt och hon var som apatisk.

Uriah kom till verandan där Keiron brukade sitta. Det gjorde han idag med. Keiron reste sig upp så fort han såg Uriah ensam. "Mina?" frågade han spänt. Med andan än i halsen berättade Uriah allt som hänt. Keirons blick blev mörkar Emme och mörkare ju mer Uriah pratade. När Uriah var klar var han rasande. Han skulle allt få tag i Minas far! Keiron började gå fram och tillbaka, "Vart kan hon vara nu då? Hemma såklart..." mumlade han för sig själv.
"Uriah: Hoppa på!" Uriah såg oförstående på Keiron, som suckade irriterat, "Jag är en häst där bak, om du minns? Kom igen nu!"
Lite osäker hoppade Uriah på Keirons hästrygg. De for iväg i hiskelig fart.

Mina var fastbunden vid sängen, han stod över henne med ett bälte med nitar och slog.
"Du måste ta igen de år vi varit från varann. Din far ska få dig ordentlig igen." sa han och gång på gång slog han henne över den bara ryggen som nu var blodigt och uppfläkt.
"Din far ska visa dig." sa han och började fiffla med hennes byxor. Mina gjorde inget för att hindra, allt var som förr, detta var hennes liv, hur trodde hon att hon skulle kunna fly?