Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

"Att vara ledsen är inte vara svag. " Hon åt upp det sista och reste sig och torkade sig om munnen. "Det är tecken på att man bryr sig om det man älskar. Om du är ledsen över något betyder det att du älskar den saken. Jag klandrar dig verkligen inte. Jag kommer alltid att stötta dig som din fru kommer det bli min uppgift att stötta dig." Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Du älskade dina föräldrar och du älskade Monique. Jag vill att du ska ha kvar den känslan av kärlek kvar." Hon log svagt och torkade bort en tår från ögonvrån.

Nicolai ger Scarlett ett litet leende,
"Vi har en del saker att prata om Scarlett, ska vi flytta oss till den lilla salongen? Jag tror inte du varit där inne ännu?" frågar han och reser sig från stolen, han försöker distrahera Scarlett så att hon inte ska känna sorg över att han känner sorg.

Scarlett såg upp på honom och nickade och reste sig och sträckte ut sin hand för att han skulle ta den.
"Kan ni visa mig den käraste?" Hon log mjukt innan hon såg över axeln och senare tillbaka på Nicolai. Scarlett log lite trött och kom på en sak.
"Jag berättade inte om resan för dig. Den var fantastisk. Många vackra byar och städer." Hon såg glad ut och svalde sedan hårt.
"Och väldigt ensamt. Abigale var med men det var erat sällskap som brann inuti mig."

Nicolai log mot henne,
"Jag har själv gjort resan flera gånger så jag vet att den kan vara lite långdragen." säger han bara kort och lämnar matsalen med Scarlett vid sin sida. Han visar vägen genom att gå en bit före henne. Han går ner genom en lång hall och kommer till slut fram till en dörr. Han öppnar den och där inne finns ett ganska stort rum med tre soffgrupper och bokhyllor, eldstad, stora fönster och mycket konst på väggarna.
"Här," säger han och leder Scarlett in i rummet och stänger dörren bakom dem.

Hon sänkte sin hand och började gå efter medan hon såg på hans ryggtavla. När de väll var framme så sjönk Scarlett ner i en av sofforna vid eldstaden och såg upp på tavlorna medan hon gjorde det bekvämt för sig och sedan såg hon på Nicolai.
"Så min käraste. Vad ska vi prata om?" Ögonen gnistrade som smaragder och håret gnistrade som den koppar från brasan.
Hyn glänste blek och kinderna var lätt rosiga.

Nicolai sätter sig i soffan, ungefär 30 centimeter från Scarlett för att kunna se på henne ordentligt.
"Vi kan börja med att prata om hur du ska tilltala mig." Säger han, rösten ganska sträng men ändå mjuk mot flickan där hon sitter i brasans sken.
"Det är uteslutet att du kallar mig vid något annat än herr Blackwood eller Nicolai. När vi har gift oss går även make bra att tilltala mig vid. Men där är det stopp, har du förstått?" frågar han och ser in i Scarletts ögon.

Hon såg ner och sedan upp på honom och nickade tyst.
"Jag förstår Nicolai." Hon lät tyst och fingrade på sina händer och svalde nervöst.
"Så jag får inte säga älskade?" Scarlett såg in i hans ögon medan hon slutade upp att röra händerna nervöst.
Ögonen glittrade och hon lade huvudet på sned så en liten slinga ramlade ner i hennes ansikte.
Hon var så rädd att göra honom arg och hon tittade genast bort.
"Förlåt för frågan Nicolai.."

Nicolai ser på Scarlett från avståndet mellan dem båda på soffan.
"Scarlett, det är bara inte passande i vår... Situation." Fortsätter han och ser sedan bort från flickan, blicken fest på flammorna i eldstaden.
"Så, bröllopet. Det kommer inte att bli något sådant bröllop du någonsin föreställt dig Scarlett." Säger Nicolai och suckar djupt, funderande över hur han ska kunna berätta och förklara allt så att den unga flickan förstår.

"Jag har inte tänkt så mycket på hur ett bröllop ska vara." Hon såg upp och tog hans hand.
"Jag har ju varit en skogs var jag menar en kvinna som levt i skogen i så många år." Hon suckade medan hon drog bort slingan från ansiktet.
"Jag vill bara vara lycklig och det blir jag med dig." Scarlett log mjukt och sträckte ut sin andra hand för att smeka hans kind.

Nicolai tar hennes hand som är utsträckt mot hans ansikte och lägger ner den i flickans knä samtidigt som han tar loss sin hand från hennes andra. Han ger henne ett litet leende för att lindra att han tar bort sina händer.
"Du kommer först att bära den blå klänningen då vi välkomnar alla våra gäster, sedan kommer det att dansas och umgås i någon timme innan du går iväg för att sätta på den svarta slöjan. Sedan kommer alla att förflytta sig till lilla balsalen där vår vigsel kommer hållas. Efter detta kommer du att byta om till den röda klänningen och ansluta dig till oss i den stora balsalen där din..."

Nicolai tystnar lite, hur ska jag förklara det här för henne...? Tänker han men återtar snabbt kontrollen över situationen och sina tankar.
"Där din övergångscermoni kommer ske. Efter det kommer du och jag utföra vår första jakt som man och hustru. Sedan ansluter vi oss åter till festligheterna och sedan kommer det dansas, pratas, umgås och andra saker under resten utav natten. Ungefär en timme innan gryningen kommer våra gäster att börja ge sig av." Berättar Nicolai och nu sliter han blicken från lågorna och ser på flickan som sitter bredvid honom i soffan. Han lutar sig bakåt, lägger ena armen på armstödet och andra armen sträcker han ut över toppen av ryggstödet på den röda soffan. Eldens lågor får ljuset att dansa över hans bleka ansikte.



Klänningarna igen : )